Är det dags att omvärdera Sverige som givarland?

Johan Vamstad, forskare på Ersta Sköndal Högskola

Forskaren Johan Vamstad har deltagit i en internationell forskarkonferens om civilsamhället. En stor befolkningsstudie om frivillighet presenterar en överraskande bild av svenskarnas syn på givande.

”En stor del av vad vi samhällsvetare gör är att med hjälp av vetenskapliga metoder testa vanliga uppfattningar om hur saker och ting förhåller sig. Den samhällsvetenskapliga forskningen om givande är förstås inget undantag, det finns massor av populära uppfattningar om till exempel vem som ger, vad man ger till och vad som kännetecknar givandet i just Sverige. Den stora forskningskonferens om civilsamhället som hölls i Münster i Tyskland tidigare i sommar gav ett utmärkt tillfälle för oss som deltog att få veta lite mer om vad som är sant och vad som inte är sant om givande. Det första, lite överraskande, forskningsresultatet om givande kunde jag faktiskt presentera själv.

Det var vid en panelpresentation av resultat från Ersta Sköndals stora befolkningsstudie om frivillighet som min roll var att presentera resultaten om just givande. En av de populära uppfattningarna om givande är att svenskar hellre vill betala skatt så att de slipper ge till välgörenhet. Våra resultat visar dock att detta i själva verket är en minoritetsuppfattning och att en stor majoritet inte ser en motsättning mellan givande och skatt till det offentliga. Vi lät de svarande i undersökningen ta ställning till ett påstående som i korthet sa att ”om bara det offentliga tog sitt ansvar så skulle det inte behövas något givande”. Endast 27.8% höll med om detta och 67.9% höll inte med. Vi gick sedan ännu längre och frågade om det rent av var en ”moralisk skyldighet” att ge om man hade råd och den frågan delade de svarande nästan precis mitt itu med lika många ”ja” som ”nej”.

Detta överraskade oss eftersom det går emot vad vi trodde oss veta om svenskarnas inställning till givande, men det var därmed inte slut på överraskningarna. En annan populär uppfattning är nämligen att människor i mer ”liberala” välfärdsstater som USA och Storbritannien i större utsträckning ger pengar än människor i ”socialdemokratiska” välfärdsstater som Sverige och Norge. Två österrikiska forskare kunde på samma konferens dels visa att vi i de ”socialdemokratiska” välfärdsstaterna ger oftare än de i de ”liberala” och dels att det inte finns något som helst stöd för att en välfärdsstat med stor offentlig sektor ”tränger ut” det privata givandet. Dessa resultat bekräftades också av en oberoende amerikansk studie som presenterades lite senare.

Mot slutet av konferensen kunde vi även få lära oss något om insamling eller ”fundraising” som folk både utomlands och i Sverige gärna säger. En brittisk forskare hade utifrån en lång rad kriterier kategoriserat hur utvecklade olika länder var med hänsyn till deras insamling av gåvor. Det enda landet i den översta kategorin, den som kallades ”advanced”, var USA, som alltså ansågs ha bäst kunskap, teknik, lagstiftning och andra förutsättningar för insamling. I den näst översta kategorin hamnade länder som Australien och Kanada medan Sverige tillsammans med bland annat de andra nordiska länderna fick finna sig i att hamna i kategori tre.

Sedan följde kategorierna fyra och fem, för länder som var direkt olämpliga för insamling, huvudsakligen utvecklingsländer. Denna kategorisering var med all säkerhet korrekt genomförd och den speglar onekligen en aspekt av verkligheten, men undertecknad och många andra närvarande reagerade ändå på beskrivningen av olika länder som olika utvecklade i detta hänseende. För visst måste svensk insamling vara anpassad till svenska förhållanden? Vad är värdet i att bli ”avancerad” om det betyder att insamlingen blir som den i USA? Frågor som dessa, om nationell särart och internationell likriktning av givande och insamling ledde till en mycket stimulerande debatt, vilket förstås är precis vad man hoppas på vid en forskningskonferens som den i somras.

Sammanfattningsvis fick vi som reste till Münster uppleva vad som kan vara början på en svängning i beskrivningarna av givande i Sverige och Norden. Det börjar bli svårt att hävda att vi här uppe i norr är passiva mottagare av offentlig välfärd som rynkar på näsan åt givande till välgörande ändamål. Tvärtom framstår givandet i Norden som omfattande och i en internationell jämförelse ovanligt folkligt. Vad det gäller frågan om ”fundraising” så visar den att Sverige har en bit kvar till den anglosaxiska idealmodellen för insamling. Stärkta av vad vi nu vet om det svenska givandet så finns det dock anledning att fråga sig om denna modell verkligen är den enda vägen till en kultur av givande.”

Johan Vamstad, forskare på Ersta Sköndal Högskola.