Proffsiga idealister och idealistiska kapitalister

Andreas Drufva, Marknadschef på Naturskyddsföreningen

Det här numret av Patos handlar om kompetens i ideell sektor. Och om hur vi i sektorn relaterar till det privata näringslivet. Jag har jobbat för både kommersiella företag och ideella organisationer – och slås av hur båda sidor älskar att kategorisera och generalisera.

Missförstådd…

Du har inte tillräckligt mycket kommersiell erfarenhet!

Så löd domen när jag inte fick toppjobbet som hög chef hos Stora Företaget med 1 miljon kunder och en omsättning på 3,5 miljarder kronor.

Jag förstod ingenting. Var det något jag hade ägnat mig åt de senaste tio åren så var det ju just ”kommersiell verksamhet”. Som marknads- och insamlingschef, som sälj- och marknadsansvarig, som konsult i egen firma. Jag kände mig superkommersiell. Men så förstod jag vad den rekryterande chefen menade; jag hade inte jobbat för så många kommersiella företag. Utan för idéburna och ideella organisationer. Vilket i den kommersiellt drillade vd:ns ögon per definition var detsamma som att jag saknade kommersiell erfarenhet.

Och på sätt och vis stämmer det ju; syftet med mina uppdrag och anställningar hade sällan varit att generera vinst till ägare – utan att skapa medel och resurser åt olika ideella verksamheter. Men metoderna hade varit synnerligen kommersiella. Benchmarking, säljdrivande, konkurrensfördel och paketering var bara några av uttrycken i business-lingot vi använde när vi samlade in medel till verksamheterna. Vi visade företag hur de kunde skapa värde och affärsnytta i samarbetet med ideella organisationer. Avtalen var sexsiffriga och omsättningen räknades i 10-tals miljoner kronor.

Med den bakgrunden kändes det lite märkligt att bli stämplad som ”icke-kommersiell”. Men jag kunde leva med det, till och med känna lite stolthet. Det handlade ju egentligen bara om att reda ut det där med mål och medel.

Sten i glashus

Riskkapitalföreningen?!  Jag trodde inte mina öron när min chef presenterade organisationens nya press och pr-ansvariga. Hon hade som sin främsta merit jobbat på Svenska Riskkapitalföreningen. Det var i mina ögon en helt irrelevant och till och med onödig bakgrund när man skulle jobba med kommunikation och PR för Sveriges främsta anti-mobbningsorganisation. Hur desperat hade min organisation blivit i strävan efter att få in ”kompetens från näringslivet”? Jag tyckte nära nog att vi sålde ut vår själ.

Döm av min förvåning när kollegan inte bara visade sig vara fenomenal på kommunikation, pr och opinionsbildning. Hon hade djupare insikter i en anti-mobbningsorganisations själ och värderingar än både jag och många av mina organisationserfarna kollegor hade. Lite skamset fick jag erkänna att jag gjort precis samma kategorisering och generaliering som jag själv tyckte att jag utsatts för.

Alldeles för ofta fastnar vi i denna typ av kategoriseringar. Istället för att se till individens kunnande och engagemang låter vi föreställningar om vilken bransch eller sektor personen har varit i tidigare styra våra tankar och omdömen. Jag tror därför att diskussionen om huruvida ideell sektor behöver mer kompetens från näringslivet är en icke-fråga. Ideell sektor behöver professionella idealister med rätt kompetens för uppdraget – oavsett var hen har tillskansat sig den erfarenheten.

Text: Andreas Drufva
andreas.drufva@naturskyddsföreningen.se

Andreas arbetar som Marknadschef på Naturskyddsföreningen.

Plus! Sara Damber som visar hur en professionell idealist med lätthet kan röra sig mellan olika sektorer; från ideella Friends via kommersiella Kinnevik och snart som skolchef för Båstad Kommun.

Minus! Grand Hotels uthyrning av galalokal till Sverigedemokraterna. Att vara professionell innebär att ta ansvar. Alltid, oavsett sektor.