Per Westberg Foto: Melker Dahlstrand Vid stora katastrofer ser vi ofta genombrott för nya givarbeteenden. Tsunamin blev genombrottet för såväl företagens givande som digitala gåvor. Flyktingkrisen hösten 2015 blev det stora genombrottet för sociala medier, även om det givetvis är ett forum som många av oss arbetat med under en lång tid.
Skillnaden denna gång var omfattningen och att en stor del av engagemanget inte kanaliserades via etablerade organisationer. Mest känt blev kanske ”Vi gör vad vi kan” men det var många privatpersoner som samlade in pengar för att sedan själva vilja göra insatser. Återigen är det inte ett helt nytt fenomen, många hörde av sig och ville åka till exempelvis Thailand i samband med tsunamin.
Skillnaden är att numer har man egna kanaler att nå ut och mobilisera via vänner och andra kontakter. Så långt är allt gott och väl, men vad händer i nästa steg?
Det är en fråga som vi etablerade organisationer lite grand våndas inför. Jag har själv suttit i en tv-soffa och försökt diskutera utmaningarna samtidigt som jag inte vill att vi ska framstå som defensiva och försvarare av våra egna intressen; det gick så där, min meddebattör tyckte att ”nu blev det väldigt svårt och krångligt att hjälpa”. Jag skulle gärna velat säga att ja, det är svårt att hjälpa i en humanitär situation med hundratusentals drabbade, ofta i länder utan fungerande infrastruktur och med människor som redan innan levde i utsatthet – och just därför krävs erfarenhet och expertis. Det gjorde jag förstås inte, dels på grund av att sammanhanget inte medgav det, dels på grund av att jag inte ville missförstås av alla de människor som nu öppnade sina hjärtan och ville göra gott.
Jag tror som sagt att vi nu sett startpunkten för sociala mediers betydelse i samband med katastrofer, såväl som forum för att sprida information och engagemang, men också de privata initiativen med personer som själva vill hjälpa till på plats. Den andra delen sammanfaller med trender där människors förtroende för samhällsinstitutioner minskar och viljan att göra egna insatser genom direktkontakt med de som man vill hjälpa ökar.
En ideell organisation är intressant på det sättet att man kan säga att vi har två uppdragsgivare: medlemmen/givaren och förmånstagaren. I vårt fall är det givare som i hög grad finansierar vårt arbete för barns rättigheter men utgångspunkten för vårt arbete måste givetvis vara barnens bästa.
Katastrofer är extrema situationer med många drabbade, ofta komplexa samhällen med begränsade egna resurser att hantera katastrofen och flera etablerade aktörer med olika uppdrag. Under åren har dessa aktörer byggt upp former för samarbete, fördelning av roller etcetera. Det finns flera exempel på att när organisationer, som saknar erfarenhet av katastrofarbete, ger sig in i ett nytt sammanhang så orsakar det problem. När de som hjälper i stället är privatpersoner som saknar all tidigare erfarenhet av hjälparbete är den risken ännu större. Barn är den mest utsatta gruppen i en katastrof och det måste vara deras behov och rätt till bästa hjälp som styr, inte givarens behov.
Om man ser till den aktuella flyktingsituationen i Europa behöver vi etablerade organisationer samtidigt visa ödmjukhet. Av många olika skäl är det en lång väg kvar innan människor på flykt får den hjälp de behöver och då är det svårt att säga nej till privata initiativ. Trots det är det viktigt att vi vågar ta diskussionen om att ett effektivt arbete i katastrofer kräver erfarenhet och kunskap och förmågan att samordna och organisera omfattande insatser, inte för vår egen skull men för att de människor som är i behov av hjälp ska få den bästa hjälpen. Vår utmaning är hur vi kan fånga upp viljan att engagera sig på ett sätt som gör mest nytta för de barn vi arbetar för.
Per Westberg , vice generalsekreterare Unicef
