Ian MacQuillin är chef för Rogare – the Fundraising Think Tank på Plymouth University. Här berättar Ian om bakgrunden till Rogare, och om de svåra frågor som insamlingsbranschen i Storbritannien brottas med just nu.
Ian MacQuillin kom till insamlingsvärlden med en bakgrund som journalist. Han förvånades tidigt över att den teori och evidens som låg bakom insamlingsarbetet inte var så stadig som han förväntat sig, och såg ett behov av en tankesmedja. En tankesmedja där man knyter ihop teori och evidens och använder fler akademiska discipliner som filosofi, psykologi, public relations och liknande som bas för professionell praktisk insamling. Ian presenterade sina tankar för Adrian Sargeant på Hartsook Centre of Sustainable Philanthropy vid Plymouth University, och 2012 blev han erbjuden jobbet med att starta en tankesmedja. Rogare är latin för ”att fråga efter”, och tankesmedjan fick namnet eftersom de bästa tankesmedjorna i England alla har latinska eller grekiska namn. Syftet med Rogare är att skapa ett paradigmskifte i hur insamlare använder teori och evidens när de utvärderar sitt professionella arbete.
–Det finns många utmaningar inom fundraising, men branschen försöker lösa utmaningarna med samma personer, som diskuterar samma idéer och tänker ungefär på samma sätt. Men kanske finns det lösningar på ställen man ännu inte tittat? säger Ian.
Rogare vill söka lösningar inom olika akademiska discipliner. Som exempel nämner Ian hur deras senaste rapport, om relationship fundraising, utgick från aktuella teorier inom relationsbyggande i socialpsykologi och hur de kan användas inom insamling. Han kallar Rogare för motorn som förvandlar akademiska idéer till professionellt praktiskt insamlingsarbete.
Insamling i Storbritannien
Just nu diskuteras i Storbritannien framförallt frågan om reglering av insamlingsmarknaden. Bakgrunden till regleringen av marknaden är krisen efter det uppmärksammade fallet med Olive Cooke, vars död sägs ha orsakats av att hon ”jagades” av insamlingsorganisationer. Storbritanniens myndighet för civilsamhället har satt ihop en arbetsgrupp som arbetar med ett förslag som kan innebära att en givare kan välja att aldrig mer bli kontaktad av en insamlare per telefon, brev eller e-post. Grunden i det förslaget handlar om att ”skydda” allmänheten från insamlare. Några insamlingsorganisationer i Storbritannien har redan börjat arbeta med opt-in metoder (alltså att givaren ger förhandstillstånd till att bli kontaktad), något som förutspås innebära miljontals pund i förluster. Det här är en olycklig utveckling, tycker Ian.
En annan aktuell fråga i Storbritannien är relationsbyggande i insamling. Diskussionen handlar om att man i mycket större utsträckning måste fokusera på givarupplevelsen, och att man måste sätta givarens intresse i första rummet. Här tänker Ian att fokus och tonvikt kanske är fel, eftersom någon riktig etisk teori saknas bakom det fokuset. När dessutom ingen ännu har gjort en riktig utvärdering av förra årets insamlingsresultat, och orsakerna till det, är det svårt att säga att relationsbyggande ska lösa det. Det kanske var helt andra orsaker, dåliga kampanjer, dåligt eller inget ledarskap, avsaknad av resurser, marknaden eller en kombination av olika faktorer som påverkade resultatet.
Nästa stora grej
Ett problem för insamlingsorganisationer är att man alltid vill hitta ”nästa stora grej”. Överlag, tycker Ian, är insamlingsorganisationer dåliga på innovation. Det finns enligt honom något slags produktfokus där alla tittar på det som redan finns och försöker göra det bättre, istället för att hitta på något helt nytt. Det innebär att organisationen oftast istället levererar ”nästa lilla grej”. Organisationerna härmar varandra utan att anpassa det till det egna ändamålet. Alla hänger på modeflugor, som till exempel att pärla armband.
– Vi borde verkligen ta oss an insamling från ett annat håll. Istället för att tänka på vad vi kan göra annorlunda, så borde vi tänka på vilka problem som behöver lösas. I Storbritannien just nu är det problemet med den eventuella regleringen, den sammanlagda mängden insamlare och insamlingsorganisationer på marknaden men också hur relationer byggs och underhålls, och vilken typ av relationer vi borde ha med givare. Nästa innovation måste snarare ske utifrån de problem som behöver lösas. Rogare gjorde en bra start i vår översyn av relationship fundraising, säger Ian
En annan del av problemet tycker Ian är att rekryteringen av nya givare inte får kosta något. I Storbritannien använder man oftast externa leverantörer eller insamlingsbyråer till detta, och deras incitament till att leverera kvalitativa givare är litet. De fokuserar istället på volymer för att få upp sin ersättning. Det, i sin tur, bidrar till problem med att givare känner sig jagade av insamlare (vilket leder till reglering av marknaden) och med att behålla givare (på grund av svag givarlojalitet när man känt sig tvingad att ge).
– Det här skulle behöva ett helt nytt tänk inom givarrekrytering (riktig innovation), men de flesta tänker bara på innovation utifrån tillväxt och utveckling av deras befintliga kanaler.
Jag tycker att ”nästa stora grej” inom insamling borde vara samarbete mellan insamlingsorganisationer för att hitta bättre metoder för självreglering.
Ökat samarbete
Hur insamlingsorganisationer kan samarbeta för att få branschen som helhet att fungera bättre är en fråga som intresserar Ian. Som exempel tar han Public Fundraising Association (PFRA), en frivillig sammanslutning som reglerar fundraising som sker på gatan.
Ian är övertygad om att det behövs mer av denna typ av samarbeten för att behålla förtroendet för insamlingsorganisationerna. Vad händer med givarna när de får mängder av mejl eller brev från ett antal olika organisationer, samtidigt? Även om mängden från varje enskild organisation är helt rimlig, så kan det bli orimliga mängder när allt kombineras.
– Det bästa insamlingsorganisationerna kan göra är att försöka hitta gemensamma sätt som minskar trycket som vissa givare känner. Jag hoppas att Rogare kan bidra till ökat samarbete mellan olika insamlingsorganisationer i Storbritannien”, avslutar Ian.
Text: Annika Prine
