Döden, döden, döden… Så brukade Astrid Lindgren och hennes syster inleda sitt dagliga telefonsamtal med att säga, så hade de det tråkiga ämnet överstökat och kunde tala om roligare saker. Kanske är det därför som svenska är så dåliga på att skriva testamenten? Det försöker Goda Testamentet ändra på.
Det är inte många svenskar som har ett skrivet testamente. Faktiskt bara 21 % av oss. Ännu färre, bara mellan 2 och 4 %, har skrivit in en gåva till en organisation i det. Den siffran kan jämföras med att ungefär 68 % av oss regelbundet skänker pengar till ideella organisationer medan vi lever.
En orsak till att så få donerar en del av sin kvarlåtenskap till välgörande ändamål, kan vara att man helt enkelt inte känner till möjligheten. Bara 7 % av svenskarna uppger att de vet att man kan ta med en organisation i sitt testamente.
Det här jobbar Goda Testamentet för att ändra på. Goda Testamentet är en långsiktig insats av ett fyrtiotal organisationer tillsammans med FRII, och syftar till att bidra till att skapa en positiv testamenteskultur i Sverige. Målet är naturligtvis att få fler människor att dels skriva ett testamente, dels skriva in en organisation i det.
Dessutom lever människor som inkluderar en ideell organisation i sitt testamente 18 år längre än andra! Vad som är hönan och ägget kan nog diskuteras, men det finns trots allt statistik från det brittiska företaget Smee Ford Ltd som visar på sambandet.
– Det kan låta märkligt, men statistiken bygger på över tjugofem års forskning, och man ser tydligt att människor som skriver ett testamente där en del av arvet går till välgörenhet i genomsnitt blir 87 år, att jämföra med medellivslängden i Storbritannien som är 69 år, berättar Martina Hallin, som är Projektledare för Goda Testamentet.
Goda Testamentet kan inte garantera längre liv, men däremot tillgång till fakta och råd om hur man går tillväga för att skriva testamente. På www.godatestamentet.se kan man bland annat ladda ner en enkel testamentesmall som vem som helst kan använda som underlag för ett giltigt testamente.
Text: Sonja Dandenell
