Hur väcker man uppmärksamhet för en lågintensiv kris som aldrig tar slut och samlar in medel där det behövs som allra mest? Fotografen Jacob Zocherman som bott 1,5 år i Sydsudan, mitt i en kris utan tecken på att avta, landar i att det måste handla om att berätta om människan.
Först är det nästan tyst. Bara ljudet av en skramlande plåtburk från en utbränd huskropp. Sen kommer det. Likt ljudet av när bubbelplast går sönder. Ett skott. Två. Som övergår i en ljudmatta där det inte går att hålla räkningen. Skotten kommer från nära håll. Men varifrån? Nästa gathörn, det sönderskjutna klocktornet eller från spridda ställen? Det går inte att avgöra från kalabaliken runt vår bil mitt i korsningen i ruinerna av Malakal, tidigare en av Sydsudans största städer. På den dammiga gatan virvlar sand omkring i den vind som snart ska övergå i storm. Plötsligt uppenbarar sig en kvinna på skådeplatsen. Här, i denna spökstad där det inte längre finns något mänskligt liv kvar, skrider hon in, nästan overkligt stilla, bärandes en stor säng på huvudet. Blicken stadig, nästan likgiltig, riktas framåt och hon rör inte en min när hon passerar. Vad tänker hon på egentligen?
2011, fick Sydsudan slutligen sin självständighet från Sudan och ur det föddes ett hopp om en ny, fredlig framtid i det nya landet. Men redan två och ett halvt år efter firandet av sin egen födelse, några dagar innan julafton 2013, imploderade Sydsudan i ett blodigt inbördeskrig. Omvärlden stod häpen inför händelseutvecklingen; massdöd och ett skeende som både påminde och hotade att bli ett nytt Rwanda.
När jag landade i huvudstaden Juba hade det blivit april. Kriget hade pågått i lite mer än tre månader. I media hade det under de första veckorna rapporterats om tiotusentals döda, massgravar och etniska rensningar. Ingen ville ha ett nytt folkmord och fördömanden från det internationella samfundet var många. Men allt eftersom tiden gick minskade rapporteringen, samtidigt som konfliktens explosionsartade början mattades av och gick in i nästa skede. Den mediala dramaturgin fungerar ofta så, att vid krigets utbrott eller så länge eskalering av våld och grymheter sker, är det enklare att fånga intresset hos den utomstående. Men sen, som när jag landade på Jubas flygplats, när händelserna bromsar in, kommer den kritiska fasen. Kriget fortgår men hamnar i en sorts limbo där det inte är fred men där det inte heller är tillräckligt blodigt, intensivt eller nytt för att tas upp på nyhetsagendan.
I juni 2014, två månader efter min ankomst, befann sig landet i humanitär kris. En svältkatastrof kom linkande, två miljoner människor var på flykt och stora delar av infrastrukturen hade raserats. Med den annalkande svältkatastrofen fanns det återigen något konkret att berätta om kriget som fångade medierna, men efter ett tag försvann även detta intresse. Den humanitära situationen och hotet om svält blev också det en vardag, där händelseförloppet inte var tillräckligt snabbt för att hålla dramaturgin vid liv. Återigen limbo och ju längre kriget och den humanitära krisen fortgick, desto svårare fick de humanitära organisationerna att samla in de pengar som krävdes för att möta de ökade behoven. Trots att FN, enligt egen utsago, bevittnade en av de största humanitära kriserna någonsin.
På platsen där ett krig tappat sitt direkta nyhetsvärde måste man berätta om människan. Men det är svårt att berätta om människans inre värld här. För de lever i en vardag med allt fokus på att klara livhanken. Den inre världen får då, många gånger, ge vika för kriget. Ändå är det just berättelsen om det inre, att komma människor nära, som kan lyfta upp kriget till den utomståendes medvetande igen. För trots alla olikheter, skillnader i bakgrund och levnadsöde hos den som står utanför och den som lever i kriget, är det likheterna, det som vi känner igen oss i, som vår mänsklighet består i och som vi alla kan relatera till.
Kvinnan i den utbrända staden Malakal såg jag aldrig igen under de 1,5 år som jag slutligen stannade i Sydsudan. Jag fick aldrig veta vad hon tänkte där i korsningen. Men hon och många andra, som burit sin värdighet genom detta grymma krig som visserligen mattats av till följd av ett bräckligt fredsavtal men på flera ställen fortfarande pågår, är de människor vars inre världar måste levandegöras. Även om det tar tid – och tid och pengar är en bristvara i dagens mediala värld. När de smattrande automatvapnen blir ljudlösa för omvärlden är det lätt att tänka att kriget inte längre angår oss. Det är då det är som viktigast att berätta vilka dessa människor är. För deras historia är även historian om oss själva.
Text: Jacob Zocherman
