Låt mötestimmar bli Facebook-timmar!

Tänk om traditionella styrelsetimmar och möten istället skulle kunna läggas på att skriva inlägg, länka, kommentera och få ut budskap. Vilket genomslag det skulle bli. Skulle pengarna rulla in? Skulle givarantalet öka sakta men säkert? Skulle medlemmar, samarbetsorganisationer, makthavare och media anse att organisationen är en viktig röst i civilsamhället? Troligtvis.

Jag ser mig omkring och imponeras av de som samlar in pengar utan att följa normen i svenskt föreningsliv. De som inte går på Insamlingsforum eller kontrolleras av Svensk insamlingskontroll. De som inte sitter fast i system och strukturer. De som bara gör det som ska göras. Här och nu och annorlunda. Jag tror att vi kan lära av dem som ersätter rapporter och redovisningar med närvaro på Facebook och Twitter.

Jaha, tänker ni, hur blir det med långsiktigheten? Det där håller inte i längden.

Så är det, svarar jag. Men ska vi verkligen sikta på att bli hundra år? Det är många som tycker att den svenska föreningsstadgan är för trång för sitt engagemang. De svenskstödda volontärerna på Lesbos Vi Gör Vad Vi Kan, samlade in fem miljoner på mindre än en vecka. Sedan blev det sju miljoner. En stor anledning till att insamlingen började snurra snabbt var att de hade med sig starka mediapersonligheter. Inte nödvändigtvis kändisar, utan sociala medie-personer som skapade ett stort engagemang. Hela kommunikationen byggde på ett tillsammans-budskap och eftersom de alla jobbade ideellt visste alla givare att de var en del av byggandet. Vi fixar det här tillsammans och vi gör vad vi kan. Det kommer inte alltid bli rätt, men det är good enough!

Okej, det var en ovanligt stor summa som samlades in på ovanligt kort tid. Men kan vi lära oss något av det?

Jag har jobbat i två typer av organisationer, båda med uppdrag att samla in pengar till sin egen verksamhet. Den traditionella och kanslitunga samt i den uppkäftiga och kanslitunna.

I båda skulle det värvas medlemmar! För det är så det ska vara i svenskt föreningsliv. Men för en styrelsemedlem i en organisation med tunn plånbok och tunt kansli är insamlingsuppdraget dränerande. Det tar kraft från engagemanget – som kommer att gå från brinnade engagemang till sparlåga.

Jag undrar om fundraisingstrategier som baseras på medlemskap verkligen passar alla organisationer. Svor jag nu?

I stället för att lägga kraft och energi på givarbrev, medlemsaviseringar och telemarketingkampanjer skulle man kunna kanalisera mer tid på sociala medier. Säg att vi har en styrelse på tio personer. Jag tycker att vi skulle kunna se dem som en internetaktivistgrupp på tio personer. En redaktion för sociala medier som pratar om organisationen i en mängd nätgrupper och kommentarstrådar. Tio personer som genom att låta sin organisation synas – mycket – i sociala medier bidrar till transparens, återkoppling, opinionsbildning, insamling och mobilisering. Tänk om alla traditionella styrelsetimmar och möten skulle kunna läggas på att skriva inlägg, länka, kommentera och få ut budskap. Vilket genomslag det skulle bli.

Wow! Tänker jag.
Och jag tror att du också tänker det.

Skulle pengarna rulla in? Skulle givarantalet öka sakta, men säkert? Skulle medlemmar, samarbetsorganisationer, makthavare och media anse att organisationen är en viktig röst i civilsamhället? Troligtvis. Att ständigt synas och höras i sociala medier är att ta plats i någons vardagsrum (givaren), i pressrummet (journalisten), i paneldebatten (politikern) och direkt hos de människor där många insatser görs.

I höstas visade Vi Gör Vad Vi Kan att det går att samla in pengar trots att de inte har 90-konto, inte har en lång historia, inte har en styrelse eller ett välsmort kansli. Det går att uppstå när det behövs. När det finns behov av att ge. Att göra något på stört. När Vi Gör Vad Vi Kan satte igång fanns en stark opinion och det var medvind i medierna. Men var det det som gav sju miljoner?

Mitt svar är nej. Vi Gör Vad Vi Kan lyckades för att de var raka, ärliga och personliga i sin kommunikation.

Hjärtat var med. Rakt ut. Rakt in.

I ett av sina första inlägg på Facebook skriver de:

Vilka är vi?
Vi är några politiskt obundna medmänniskor som har tröttnat på att sitta maktlösa och bara titta på. Vi har bestämt oss för att göra skillnad. Och vi behöver dig!
Hur vet du att du kan lita på oss? Vi fattar tvivlet, men vi lovar att vi gör det här helt ideellt för att vi av själ och hjärta bara inte står ut med att inte göra någonting.

Kräver deras givare en klinisk rapport?
Nej.
De vill ha en stor mänsklig, social närvaro på internet. Det räcker.

Krönika: Maria Starck

Grundare av kommunikationsbyrån MADDER (tillsammans med Frida Färlin), vinnare av Stora kommunikatörspriset 2015 för sina insatser i valkampanjer för Feministiskt initiativ.