Ledare: Nu behövs radikala innovationer i ideell sektor

Charlotte Rydh generalsekreterare Charlotte Rydh Generalsekreterare Giva Sverige Foto: Catarina Harling

Innovation är temat på detta nummer av Patos – och det har verkligen satt fart på mina tankar om innovation i ideell sektor. Å ena sidan känner jag stor tilltro till sektorn, eftersom det i många organisationer pågår ett kontinuerligt förändringsarbete som leder till innovationer som utvecklar det befintliga.

Å andra sidan är jag orolig för att vi inom ideell sektor i allmänhet, och insamlingsverksamheten i synnerhet, inte är tillräckligt radikala i vår innovation. Radikala innovationer som leder till fundamentala förändringar i våra aktiviteter, eller i branschen, vill vi ju helst komma på själva.

Vi är mitt i ett skeende som av många uttrycks som ”disruption”, alltså en omstörtande utveckling där digitaliseringens effekter och möjligheter påverkar oss alla. Jag tror inte att ideella organisationer riktigt har tagit in vad det betyder för våra verksamheter. Alltifrån hur vi genomför våra uppdrag till hur vi organiserar och finansierar oss. Det är nästan omöjligt att överblicka alla perspektiv och då blir det lätt att helt låta bli. Men ska civilsamhället fortsätta vara en faktor som balanserar den offentliga sektorn och näringslivet utifrån människors frivilliga engagemang måste vi orka tänka helt nytt.

I artiklarna får vi olika perspektiv och erfarenheter av innovation, och de flesta verkar ense om att det egentligen inte är de ekonomiska resurserna i sig som avgör om innovationerna kommer fram. Det handlar mer om en organisationskultur och ledning som uppmuntrar innovation.

Vilka förutsättningar, och förväntningar, finns på radikal innovation i ideell sektor? Ges det utrymme för den som tänker utanför boxen? Och kanske ännu viktigare, förväntas och uppmuntras medarbetare tänka utanför boxen?

Autogiro och tv-galor har inte ens 20 år på nacken som etablerade kanaler för gåvor och rekrytering av givare. Är månadsgivande på autogiro fortsatt den bästa utgångspunkten för att få människor att ge mer? Eller är det vår bas i insamling bara för att det är så bekvämt och ger en stabil intäkt? Och med en nedgång för tablå-tv, hur skapar vi brett engagemang? Helt nya betalningslösningar, och nya sätt för att göra små betalningar, kan ge nya stabila intäktsströmmar som gör det möjligt att trygga verksamhetens genomförande och förverkliga visioner. I Storbritannien provar nu Cancer Research UK kontaktlös kortbetalning vid särskilda bänkar i stadsmiljön för att få människor att ge 2 pund. Ingen pinkod behövs, håll bara kortet mot en avläsare och gåvan är klar! Kanske inte det mest radikala, men i alla fall ett sätt att prova en ersättare till insamlingsbössan.

Det globala gränslösa givandet är också en realitet, även om det ännu utnyttjas av relativt få människor. I den digitala världen har nationsgränser inte någon betydelse (även om det i debatten just nu är lätt att få intryck av att det är precis tvärtom…). Som givare kan jag lika gärna ge direkt till en organisation i Sydafrika som att gå via en svensk mellanhand. Som organisation behöver vi inte finnas där vi samlar in pengar, vi kan nå och engagera potentiella givare ändå. Å ena sidan en utmaning att motivera vår existens som organisationer, å andra sidan en möjlighet att nå människor i hela världen engagerade för just vårt ändamål.

En stor utmaning för insamlande organisationer är att se bortanför de sätt som fungerar i dag för att engagera människor att ge gåvor. Vi fastnar lätt i befintliga givarmodeller och provar att lägga till en ny teknik. Det kommer inte att räcka! Om civilsamhällets organisationer ska kunna bidra med sin kunskap och kanalisera engagemang till lösningar lokalt, nationellt och internationellt krävs att vi vågar sträva mot radikala innovationer. Vi behöver själva ta kommandot och dra nytta av utvecklingen för att öka engagemang och givande!