Pro bono – ingenting är gratis

There is no such thing as a free lunch. Det är titeln på den banbrytande boken från 1975 om modern ekonomi av Milton Friedman. Ingenting i livet är gratis, allt har en kostnad. När jag fick frågan om jag ville skriva en krönika om pro bono var detta det första jag tänkte på. Hur och vad saker kostar som man tror är gratis, eller i alla fall kraftigt rabatterat.

Anne Grefberg är legitimerad psykolog, varumärkesstrateg och  driver Greatify.
Anne Grefberg

Under de senaste fem åren har jag haft nöjet att arbeta en hel del i ideell sektor. Det har varit en spännande tid, enormt lärorikt och jag är full av respekt för människorna som arbetar i non-profit organisationer. Gemensamt är att de gärna vill jobba med något som ger en dimension till i livet, vara en del av något som hjälper andra och känna att man bidrar. Den drivkraften som finns i ideell sektor är helt speciell, som en hybrid mellan moder Teresa och Ingvar Kamprad – ty utan att brinna för att samla in pengar blir inga goda gärningar gjorda.

En del av en ideell organisations bottom line är definitivt kostnadsmedvetenhet. Inte bara på grund av 90-kontots förutsättningar, men primärt för att de insamlade medlen ska gå till ändamålen i så stor utsträckning som möjligt. Kostnadsmedvetenheten har sen genererat en diskurs i ideell sektor som säger att vi ska köpa mer för mindre. Leverantörer ska leverera produkter och tjänster rabatterade – eller kanske även gratis – för att vara med och stödja det ändamål organisationen har. Där kommer vi tillbaka till Friedmans gratislunch.

Pro bono betyder ”för det allmännas bästa”. Uttrycket har väl egentligen sitt ursprung i att vissa yrkesgrupper, som advokater, utför gratisarbete för klienter som inte har pengar. De ”ger tillbaka” till samhället i form av att hjälpa utsatta, och får gott samvete i betalning. Pro bono i dagens ideella sektor i Sverige är i praktiken att vissa leverantörer får betalt – inte i pengar – men via varumärkesassociationer. Det kan ju vara en strålande affärsuppgörelse, om det nu bara är så att systemet funkar.

Tyvärr har jag under mina år i ideell sektor sett att företag som sänker sina priser sätter sina minst erfarna och kunniga medarbetare på jobbet med lägre täckningsbidrag. Uppdraget får inte högsta prio när fullt betalande kunder väntar. Så rabatten i kronor kostar i resultat, kvalitet och fokus. Betalningen i varumärkesassociation kanske blir dyr då leverantören vinner mer på sammankopplingen med dig än du vinner i monetär rabatt.

Så om pro bono är ”problemet”, vad är då lösningen? Jag brukar fråga kandidater som söker sig till mina kunder i ideell sektor hur de ser på att lönenivån är lägre än i näringslivet. Alla svarar självklart att det inte är något problem, de vill gärna bidra och allt det där. När jag sen frågar om de kan tänka sig – om de inte får detta jobbet – att teckna autogiro på mellanskillnaden? Det borde ju på ett sätt vara samma sak, men mig veterligen har ingen riktigt nappat på det.

Borde kanske leverantörer ta samma pris för tjänster i ideell sektor som för andra kunder, men ge frivilligt motsvarande rabatten till organisationen i donation?

Då blir relationen ”renare”, motiven tydligare och möjligheten för organisationen att kravställa på leveranserna bättre. Och systemet bygger inte på illusionen om gratislunch.

Text: Anne Grefberg

Anne är legitimerad psykolog, varumärkesstrateg och rakt på sak och driver Greatify.