Vad är bäst – gåvor till insamlingsorganisationer eller att människor själva skickar pengar till sina släktingar i andra länder? Faktum är att det som kallas remitteringar är betydligt större än det samlade biståndet.
För några år sedan var det knappast någon som hört talas om begreppet remitteringar, pengar som människor som flytt eller flyttat till Sverige, skickar hem sina anhöriga. Men faktum är att remitteringarna uppgår till tre gånger så mycket som det samlade biståndet i världen. Läs mer på knomad.org.
Remitteringar handlar ofta om några hundra kronor som regelbundet skickas hem till barn och andra släktingar i det gamla hemlandet. Tack vare de pengarna kan skolgång betalas och den som blir akut sjuk få den vård som krävs. I en värld där befolkningen blir allt mer rörlig, på flykt eller som migranter, kommer sannolikt remitteringarnas betydelse att öka.
Samtidigt kan remitteringarna vara en stor börda (även asylsökande skickar av det de har). Kanske får familjen avstå från fritidsaktiviteter eller busskort till barnen för att de ska kunna skicka ”hem” pengar till sina släktingar.
Vad innebär då detta för insamlingsorganisationerna? Är remitteringar ett hot mot traditionella insamlingar, eller kan de tvärtom komplettera varandra?
Lisa Pelling är utredningschef på tankesmedjan Arena Idé som finansieras av den svenska fackföreningsrörelsen. Hon har doktorerat i statsvetenskap på avhandlingen “Post-Remittances? On Transnational Ties and Migration Between the Kurdistan Region in Iraq and Sweden”.
Finns det någon konkurrens mellan insamling och remitteringar?
– Nej. Snarare tror jag att den som skickar hem pengar i form av remitteringar också kan var intresserad av att ge pengar till insamlingsorganisationer. Jag tror också att biståndsgivarna gör klokt i att samarbeta med dem som skickar remitteringar, eftersom den som redan skickar pengar sannolikt är beredd att ge ännu mer till sitt ursprungliga hemland, svarar Lisa Pelling.
De människor som skickar remitteringar är ofta ansvariga för att försörja familjemedlemmar i länder där det inte finns fungerande socialförsäkringssystem. Just därför kan de kanske också vara intresserade av att bidra till insatser som kan skapa strukturella förändringar t ex en förbättrad sjukvård. För insamlingsorganisationerna gäller det med andra ord att presentera projekt som kan attrahera denna grupp av potentiella givare.
– Remitteringarna har verkligen möjlighet att fungera som en hävstångseffekt tillsammans med det vanliga biståndet, där biståndsorganisationen finansierar t ex bygget av skolan och remittenterna ett stipendiesystem för eleverna, fortsätter Lisa Pelling.
Egna insamlingar når fler
Bland diasporagrupper finns det många som upplever traditionella insamlingsorganisationer som långsamma och byråkratiska. Därför väljer man att starta egna insamlingar, inte sällan på global nivå där människor i flera länder enkelt kan bidra till samma insamling.
En av dem som dragit igång hjälp till offren från torkan i Somalia är Abdi Addow som bor i Nynäshamn. Tillsammans med en grupp ideellt arbetande har Abdi Addow byggt upp online-plattformen Abaaraha abaaraha.org med information om hur situationen när det gäller svälten och torkan förändras – och hur man kan hjälpa. Inom initiativet Caawiwalaal arbetar Abdi Addow också konkret med själva insamlingen.
– Jag hanterar de sociala medierna, en person i USA sköter insamlingsarbetet och en i Mogadishu hanterar själva ekonomin. Vi är dessutom alla volontärer som arbetar utan ersättning, berättar Abdi Addow.
Att somaliska diasporagrupper gjort denna typ av insamlingar är i sig inget nytt. Tidigare har insamlingar t ex gjorts i moskéer. Det nya är tekniken som enkelt möjliggör globala insamlingar.
Förutom själva insamlandet finns det ett annat område där diasporagrupperna slår de traditionella hjälporganisationerna och det handlar om kunskap när det gäller de platser dit hjälpen ska gå. Somalia är ett bra exempel på detta.
– För att traditionella hjälporganisationer ska kunna skicka pengar måste någon först åka till platsen och analysera behovet och då måste de alltid tänka på säkerheten för dem som reser ut. Allt detta tar tid och under tiden dör människor. Med vår plattform kan vi däremot i realtid följa hur behovet ser ut och med hjälp av mobila banklösningar direkt skicka över pengar till människor i akut nöd. Pengarna kan vara framme bara några timmar efter att vi identifierat ett behov. Om FN eller någon annan organisation gjort samma sak hade det däremot tagit flera veckor, fortsätter Abdi Addow.
Stora belopp varje månad
Abdi Addow skickar själv pengar till sin familj. Av hans nettolön går nästan hälften till familjen i Somalia.
De flesta som har stora familjer skickar så mycket. Jag har åtta syskon i Somalia och de pengar jag skickar går till skolan, el och vatten. Jag ser det som att jag investerar i mina syskon så att de kan gå på universitetet och längre fram själva bidra till familjens försörjning och inte tvingas emigrera.
Hoppas på samarbete
Men har då de traditionella insamlingsorganisationerna anledning att vara oroliga för konkurrensen? Nej, menar Abdi Addow som hoppas att organisationerna ska börja använda Abaaraha och liknande plattformar som kanaler för sina insamlingar. För som han konstaterar:
– En person som bor i Sverige kan bara hjälpa sin egen familj eller några i dess omgivning, men tillsammans kan vi hjälpa ett helt område.
Text: David Isaksson
