Ungdomar vill agera!

Elias Mohammadi, Muhamed Abdikarim och Hanna Lindquist -Hisingsambassadörer i Ungdomssatsningen Göteborg Elias Mohammadi, Muhamed Abdikarim och Hanna Lindquist. Foto: Malin Ekelund

– Man vill ju göra något, engagera sig. Inte bara stå vid sidan av och titta på. Det säger Elias Mohammadi, 17 år från Göteborg. Och hans kompis Muhamed Abdikarim, 18 håller med.
-När man ser krig och fattigdom på tv, så vill man hjälpa till.

Jag träffar de två killarna tillsammans med Hanna Lindquist, 23, en solig eftermiddag på sensommaren. Alla tre jobbar som Hisingsambassadörer i Ungdomssatsningen Göteborg. Visserligen ett betalt uppdrag, men det kräver en hel del vilja och engagemang för att vara en bro mellan ungdomar och beslutsfattare, så som kommunen hoppas med uppdraget.

Socialt arbete viktigast

Vi diskuterar engagemang, pengar, socialt arbete i andra länder och fattigdomsbekämpning. Det är sådant som Elias och Mohamed tycker att frivilligorganisationer helst skall ägna sig åt. Att göra gott i fattiga länder, bygga skolor och arbeta med sjukvård. Hanna ser de långsiktiga insatserna som viktigast. Utbildning och hjälp till självhjälp är det som kan förändra framtiden. Elias och Muhamed känner inte till så många frivilligorganisationer. -Röda Korset, kanske? Och UNICEF, räknas den? frågar Elias.

Engagerad sedan flera år

Hanna å andra sidan har varit engagerad i civilsamhället i många år redan. Som månadsgivare, volontär och politiskt aktiv. – Det började på gymnasiet, säger hon. UNICEF drev ett projekt där ungdomar fick möjlighet att jobba för att Barnkonventionen skulle antas som svensk lag. -Vi åkte och träffade riksdagspolitiker och lobbade för införandet av Barnkonventionen fullt ut, säger Hanna. -Sedan skrev jag också mitt gymnasiearbete om svensk biståndspolitik, fortsätter hon. En komparativ studie om var pengar gör mest nytta; genom att användas via exempelvis Läkare Utan Gränser och Rädda Barnen, eller genom traditionellt bistånd till nationer.

Vill göra något själv

Det var just chansen att få göra något själv, att vara med och påverka, som fick Hanna att engagera sig i civilsamhället. Samma sak gäller för Elias och Muhamed. -Jag skänker inte pengar till någon organisation direkt, säger Elias. Men jag brukar ibland ge pengar till tiggare på gatan. En tia eller så. Det är annorlunda när man ser något med sina egna ögon. Då blir man engagerad och vill göra skillnad. Muhamed instämmer: -Jag var med och skänkte kläder när man hade en insamling där jag bor till förmån för Syrien och Palestina. Både Elias och Muhameds föräldrar skickar pengar till sina respektive hemländer. Elias mamma stödjer barnhem i Afghanistan och Muhameds föräldrar skickar pengar till släktingar i Somalia.

Organisationer behövs

Alla tre ungdomar tycker att frivilligorganisationerna behövs. Att de gör nytta och ser behov som annars kanske glöms bort. -Jag tycker att ett långsiktigt perspektiv är jätteviktigt när man ser vad frivilligorganisationer skall satsa på, säger Hanna. Som läxhjälp till exempel. Man kan ju inte se vilka barn och ungdomar som får hjälp med läxorna hemma eller inte. Men, för de ungdomar som inte har det stödet hemifrån, så är ju en sådan volontärinsats avgörande för framtiden. Och det perspektivet får man inte förlora när de stora katastroferna kräver enorma insatser.

Är inte där jag är

Varken Elias eller Muhammed tycker att frivilligorganisationerna syns särskilt mycket. -Jag tror inte att de vill ha oss ungdomar, säger Elias och skrattar. För de finns inte där jag är i alla fall. Jag kan ofta se flera som arbetar med rekrytering och så på stan, men de stoppar inte mig. Jag har bara blivit tillfrågad en enda gång om jag vill stödja en organisation. Och det var en liten, som jag inte ens kommer ihåg namnet på.

Text: Malin Ekelund