Insamlingsetik kan inte byggas på vad allmänheten tycker. Det säger Ian MacQuillin, chef för Rogare – en brittisk tankesmedja för insamling. Rogare har tagit fram en egen teori om hur man ska tänka kring etik.
– Man kan inte säga att något är oetiskt förrän du har en lära som hjälper dig att bestämma vad som är etiskt och oetiskt. I insamling har vi inte det, säger Ian MacQuillin, chef för Rogare.
Är det etiskt att knacka på någons dörr för att få en gåva? Det kanske beror på varför du vill ha gåvan, vem som knackar, vem som är på andra sidan dörren (är de utsatta, har de råd med en gåva?) och vilken typ av dörr det är (smet du in i ett lägenhetshus utan tillstånd?). Inom insamling finns det tillämpad etik – det som kanske står i en kvalitetskod och som berättar vad du som är insamlare får och inte får göra. Det finns även normgivande etik – etik som hjälper dig bestämma varför du ska eller inte ska göra något. Inom normgivande eller normativ etik finns det även två sätt att tänka; – är det bäst att göra det som får bäst konsekvenser (konsekvensialism) eller det som ”är det rätta” att göra (deontologi). Det innebär att dessa två normativa etiska sätt kan ge dig helt olika svar på samma etiska fråga. Inom insamling saknas dessutom en konsekvent normativ teori kring etik. Men de olika koder, vägledningar och riktlinjer som finns verkar vara grundade ur en syn att insamling är etisk när den bidrar till allmänhetens förtroende (och är oetisk om den inte gör det), och att insamling är etisk när den skyddar givarens intressen. Det sistnämnda kallas för donorcentrism eller relationship fundraising.
Problemet med detta synsätt är att förmånstagaren inte alls finns med i bilden. Det kan ju ligga i givarens intresse att du inte knackar på dörren för att be om 10 euro i månaden. Men är det verkligen i förmånstagarens bästa intresse, mottagaren som behöver gåvan så att hen kan få färskt vatten till byn?
I Rogare försöker man återigen få in förmånstagaren i synen på insamling. Man har bland annat tagit fram en egen teori som säger att insamling är etisk när den väger insamlarens skyldighet att be om en gåva mot att inte sätta otillbörligt tryck mot givaren att ge en gåva. De kallar det ’balanserande insamlingsetik’, eller ’rights balancing fundraising ethics’.
En balanserande insamlingsetik innebär att insamlaren måste ta hänsyn till både de skyldigheter hen har mot givaren (som till exempel att vara ärliga, respektera privatsfären och inte skapa otillbörlig press på givaren) och den kanske viktigare skyldigheten mot förmånstagaren att be om en gåva.
Är det etiskt riktigt att använda en bild/foto som är väldigt grafisk och som upprör givare?
– Då får du väga upp konsekvensen för förmånstagaren i form av mer insamlade medel, vilket ger ett bättre liv, mot konsekvensen att givaren känner sig chockad och kanske orimligt tvingad att ge. Och sen utvärdera var balansen ska vara. Balansen innefattar ju även skyldigheter mot förmånstagaren. Som hur du porträtterar dem. Men fundera över detta; – en förmånstagare är porträtterad på ett värdigt sätt, men bilden samlar inte in några pengar, är det etiskt rätt? Är balansen rätt då?
Återigen, är det etisk att knacka på någons dörr?
– I princip – ja. Men varje gång en insamlare knackar på en dörr behöver man utvärdera situation och kanske bestämma sig för att inte be om en gåva. Verkar personen svag eller utsatt på något sätt, fråga inte. I teorin, om balansen är rätt, är insamling etiskt, och är balansen fel är insamling oetiskt. Det skulle vara oetiskt att kontakta givare som har valt bort (opt out) att bli kontaktade av insamlingsorganisationer. Men det vore också oetiskt att inte kontakta personer som inte valt bort insamlare, för att man som organisation är rädd för media, eller för att det kanske kan skada allmänhetens förtroende, fortsätter Ian, och berättar om den föreslagna regeln ”Fundraising Preference Service” i Storbritannien.
Den anser Ian är oetisk eftersom den lovar någon slags vag och odefinierad rätt att slippa insamlare, utan hänsyn tagen till förmånstagarna. Balansen är fel, enligt honom.
Vilka insamlingsmetoder tror du allmänheten tycker är oetiska?
– Jag tror att många tycker att mycket kring insamling är oetiskt, vilket det absolut inte är. De tror att det är oetiskt att lägga pengar på insamling för att det tar pengar från de goda ändamålen. De tycker att det är oetiskt att använda underleverantörer till insamling, att ringa, stanna dig på gatan eller knacka dörr. Man ska absolut lyssna på allmänheten och deras synpunkter. Men insamlingsetik kan inte byggas på allmänhetens tyckande. Vi bestämmer inte våra etiska och moraliska värderingar genom röstning, och rätt är rätt även om 90 procent tycker att du borde göra något annat.
Har Rogare även tittat något på insamlingsetik i olika delar av världen?
–Inte ännu, men vi kommer göra det i år som en del av vår forskning kring insamlingsetik. Vi planerar att göra en global undersökning för att se vad insamlare i olika länder anser vara etiska dilemman och hur de löser dem, och om de har någon annan form av teori bakom det. Det jag tycker om bakom vår balanserande insamlingsetik är att den beror på kontexten. Det innebär att det som anses vara väldigt oetiskt i en kultur eller ett land kan vara helt etiskt rätt i ett annat. Det kan ju innebära att globala insamlingskoder som till exempel ”APF’s International Statement on Ethical Principles” är helt fel för vissa länder, avslutar Ian.
Text: Annika Prine
Vill du läsa mer om etik i insamling? Här finns lästips
Här hittar du APF’s International Statement on Ethical Principles
