Vi Gör Vad Vi Kan – en del av en folkrörelse

I början av september överträffade det privata initiativet #Vigörvadvikan alla insamlingsförväntningar.
– Vi blev en del av en medmänsklig folkrörelse och har fått så mycket kärlek under de två veckor insamlingen varit i gång, vare sig det gäller att skänka mat till att sortera insamlade kläder till flyktingar, säger Maria Soxbo, en av initiativtagarna.

Från noll till nio miljoner kronor – på en vecka. Det privata initiativet Vi Gör Vad Vi Kan fullkomligt exploderade i sociala medier i början av september. Maria Soxbo är en av initiativtagarna och egentligen frilansjournalist, men har de senaste två veckorna ägnat i princip all sin vakna tid åt att tillsammans med resten av teamet samordna insamlingsplatser, besvara facebookmeddelanden och kommentarer, uppdatera initiativets sociala medier och samordna allt från pressförfrågningar till volontärer.

Vi är överväldigade, både av det enorma stöd vi har fått och förstås över att vår ”lilla insamling” blev så stor.

Gruppen, som består av 16 kvinnor som löst kände varandra och tillsammans drog i gång initiativet på internet med drömmen om att på sin höjd få in 500 000 kronor, hade kontakt med hjälporganisationer på plats på den grekiska ön Lesbos redan innan insamlingen drog i gång. Under resans gång har de fortsatt att hålla tät kontakt för att ha koll på läget.
– Det har känts viktigt att hjälpa istället för att orsaka problem genom att frakta ner stora mängder av fel saker på fel sätt. Därför beslöt vi oss tidigt för att inte förhasta oss utan göra detta så genomtänkt som möjligt, säger Maria Soxbo.

Vad tänker ni att ”etablerade organisationer” borde göra?

– Utnyttja sin storlek och sin inarbetade organisation för att göra skillnad snabbare. Anledningen till att vi startade var för att vi fick rapporter om att i princip ingen hjälporganisation fanns på plats på Lesbos i tillräcklig utsträckning, att människorna på flykt var beroende av hjälp från turister och andra frivilliga. Jag tycker också att de stora organisationerna kunde vara bättre på att involvera människor. Jag tror att många har stöttat oss för att de har känt sig delaktiga, och känt att de kan hjälpa till på fler och mer handgripliga sätt än bara genom att skänka pengar. Människor vill ju hemskt gärna hjälpa varandra om de bara får chansen, säger Maria Soxbo.

I insamlingsvärlden är inställningen till privata initiativ tudelad.

– Jag tror att många känner att det är ett väldigt direkt och enkelt sätt att hjälpa till. Det är ofta konkret och tydligt avgränsat. När man stöttar privata initiativ bör man försäkra sig att de har kapacitet att hantera stora summor pengar, säger Johan Pettersson, insamlingsansvarig på Läkare Utan Gränser.

Han nämner risken med överfinansiering, att om ett initiativ får in oväntat mycket pengar, kan det vara svårt att använda upp allt, eftersom det krävs kanske mycket tid och erfarenhet för att driva bra projekt. Bakom alla hjälpinsatser på plats krävs det en välfungerande logistik, som är ännu viktigare om man hantera fysiska gåvor som kläder och skor. Annars finns det risk att sakerna inte gör särskilt stor nytta, säger Johan Pettersson.

Pengar är det enklaste och mest kostnadseffektiva sättet att hjälpa, förutsatt att man ger till organisationer som har erfarenhet, säger läkaren Johan von Schreeb, som har lång erfarenhet av att arbeta i katastrofområden.
– Att ge av sin egen tid skapar en känsla av tillhörighet när man gör något konkret, men man glömmer ofta vad de drabbade själva anser sig behöva. I ivern att hjälpa bestämmer vi lätt åt dem.

I sin forskning baserad på Karolinska institutet har Johan von Schreeb ägnat mycket tid åt vikten av att inkludera de drabbades perspektiv när humanitära hjälpinsatser ska planeras.

Skicka inte prylar som skor, kläder och annat från Sverige. Det behövs inte! Sälj prylarna i Sverige och skänk inkomsterna.

Han ser farorna i att privata initiativ utan erfarenhet försöker hjälpa på plats och har själv bevittnat hur människor blivit nedtrampade och skadade när “hjälpare” utan erfarenhet ordnat matutdelningar till katastrofdrabbade.
– Det viktigaste man kan göra utifrån den rådande situationen är att bistå med sin tid och sina kontakter till de flyktingar som kommer till Sverige. Sträck ut en hand och inkludera dem i ditt kontaktnät. Bjud hem på middag. Berätta om Sverige och erbjud att vara ciceron i det nya landet. Kom ihåg att det krävs ett långsiktigt engagemang. Flyktingkrisen är inte ett hundrameterslopp utan ett ultramaraton, säger Johan von Schreeb.

Text: Caroline Engvall