”Vi kan prata alla språk!”

Hur bra är insamlingsorganisationerna på att ta tillvara de resurser som finns hos människor som flyttat till Sverige? Hur ser strategierna ut för att attrahera nya begåvningar?

War Child är en i Sverige relativt nyetablerad organisation som fick sitt 90-konto i oktober 2016. Att etablera sig på en marknad med hård konkurrens ställer många krav – inte minst när det gäller nytänkande. ­

– Hela diversity-tanken är otroligt viktig för vår organisation. Jag har själv en bakgrund inom reklambranschen som består av väldigt mycket vit medelklass, men jag tror att det blir mycket bättre om alla har med sig olika historier och olika perspektiv – vi vill ju vara innovativa och kreativa, konstaterar Emilia Molin som är generalsekreterare för War Child Sverige.

När organisationen ordnade en insamlingskonsert för Syrien fick man – enligt Emilia Molin – berättigad kritik för att det varken var syrier bland musikerna eller i publiken (War Child hade försökt med båda, men utan att lyckas).

Så vi började tänka, om inte de som själva flytt från Syrien kommer till oss så får vi försöka nå ut där de finns.

Så startade projektet #därförbryrjagmig där War Child tillsammans med unga, lokala spoken-word artister ordnade arrangemang runt om i olika Stockholmsförorter. För att nå ut till publiken översattes flyer och annat material till bland annat arabiska.

– Det var fantastiskt, när vi mötte folk som sa: ”Nej jag läser inte svenska” så kunde vi svara: ”Men kanske arabiska eller kurdiska?” Och så kunde vi dela ut informationsmaterialet. Just det att vi hade material på andra språk väckte ett stort intresse, folk stannade och pratade, det blev en väldigt bra inkörsport för nya kontakter!

Insamlingsbranschen är en av de etniskt mest homogena. Hur ska vi göra för att få den bredare?
– När alla bär med sig olika erfarenheter och olika historier till bordet blir det ett bättre resultat – ålder, kön och bakgrund – det finns många perspektiv att väga in och det bästa man kan göra är att påminna sig själv. Sen är det faktiskt så att den här branschen inte behöver fler som jag – vita 40+-åringar från Stockholms innerstad, svarar Emilia Molin.

Vi lever som vi lär

Luganda, tigrinska, finska, bosniska, arabiska, persiska, swahili och så förstås – spanska! När Karin Jordås som är generalsekreterare på Mentor Sverige räknar upp de språk som talas av medarbetarna vill det liksom aldrig ta slut.

– Det har varit en medveten strategi från Mentors sida att rekrytera personer med olika bakgrund, eftersom vi vet att förebilder fungerar bäst om de också påminner om en själv. För den som är ung är det lättare att ta till sig samhällets möjligheter om man möter någon som lyckats – och som samtidigt har en bakgrund som liknar ens egen. På samma sätt som de ungdomar vi vill nå genom mentorsprogrammet har olika bakgrund är det viktigt att också vår arbetsplats speglar det samhälle vi lever i – med allt från kulturell mångfald till sexuell läggning, säger Karin Jordås.

I arbetet med att rekrytera nya medarbetare har Mentor haft stor hjälp av Rättviseförmedlingen. I det utåtriktade arbetet har det sedan varit viktigt att inte göra aktiviteter speciellt riktade till t ex ensamkommande, utan att alla program är till för alla.

– Vi jobbar med att ge unga människor självförtroende och de verktyg de behöver inför framtiden så att samhället kan ta tillvara deras potentiella kraft. Därför skulle jag aldrig kunna stå för en organisation som är singulär. Nu har vi en bred bas med positiva och engagerade personer som verkligen vill göra skillnad för ungdomar i Sverige, fortsätter Karin Jordås.

Text: David Isaksson