Vi speglar oss men ser någon annan

 Alan Kurdi. Foto: Nilufer DemirsEn hel värld blir starkt berörd av Nilufer Demirs fotografi av den lille pojken Alan Kurdi vars drunknade kropp flyter upp på en turkisk badstrand förra året. Han är klädd i tillsynes nya byxor och tröja. Resan som skulle föra hans familj och honom själv till en säkrare plats långt bort tar snabbt slut. De flyr från Kobane i krigets Syrien.

Kim Phuc, bränd av napalm under Vietnamkriget En ikonisk bild, som denna, utmärks av en enorm genomslagskraft. Den går genom rutan, skärmen och papperet. Den har en förändringskraft av stora mått och påverkar våra attityder, värderingar och beteenden. De ikoniska bilderna är inte många, nej, Alans släkt är verkligen liten. En kusin är en flicka som bränd av napalm under Vietnamkriget rusande skriker ut sin smärta och skräck bland soldater.

Både flickan Kim Phuc (som överlevde) och Alan besjälar katastroferna, personifierar dem. Den omfattande flyktingkrisen med alla dess umbäranden blir för de flesta av oss abstrakt och därmed svår att ta in. Alans kropp gör på ett motbjudande surrealistiskt sätt händelserna konkreta och någorlunda förståeliga. I de ikoniska bilderna speglar vi oss men vi ser någon annan.

För och emot

Många anser att detta fotografi är alltför omskakande och känslofyllt. Man tittar bort samtidigt som man kritiserar dess användning i medierna, tyvärr ofta utan att ange relevanta skäl. Jag fick själv erfara detta när min bok Effektiv visuell kommunikation kommit ut i sin tionde upplaga med Alan på omslaget. Men många, många andra såg det i stället som viktigt att den mest angelägna bilden under 2015 exponerades ordentligt i många och olika sammanhang. ”Jag hoppas att bilden på min son ska förändra allt”, meddelar hans pappa. Men Alan fortsätter tyvärr att dö, om och om igen.

Inre kontext

Så här långt har vi kortfattat resonerat kring fotografiet i sin yttre kontext, som anses omfatta mediet, platsen och tiden. Låt oss nu krypa närmare och granska dess inre kontext, det vill säga allt som finns innanför bildkanten. Kanske tar det emot att undersöka en död liten pojke. Men fotot har mycket att lära oss som har till arbetsuppgift att kommunicera med hjälp av fotografier, filmer, teckningar och illustrationer. Det gäller för oss sändare att påverka på ett berörande men samtidigt moraliskt riktigt sätt. Bildens makt är, som alla vet, mycket stor över värld och verklighet. Och med makt följer ansvar.

I den inre kontexten är kompositionen viktig. Vad som ofta utmärker denna är en tydlig uppbyggnad av förgrund (sanden), mellanplan (Alan) och bakgrund (vattnet) i bildrummet vilka tillsammans gör fotot lätt att avläsa. Diagonaler är ofta förekommande i en bra komposition. Vågorna samt Alans kropp skapar sådana och ger fotografiet ett djup som drar till sig betraktaren. Diagonalerna skapar även en dynamisk rörelse trots att vi ser ett stillat liv.

Vad finns mer att hämta i kompositionen? Jo, kontrasten mellan ljusa partier i sanden och mörka i skuggorna runt Alans kropp ger styrsel åt fotot. Kamerans vinkel till motivet är som alltid viktig. Som i detta fall där kamerans läge är högt (i ett så kallat fågelperspektiv) och förstärker det totala underläget i det fasansfulla.

Vid fotograferingen av denna händelse fanns givetvis vare sig tanke eller tid för finesser i kompositionslösningar som vanligtvis fyller dokumentära nyhetsbilder. Nej, fotografiet blev till i förtvivlan och övertygelse om att världen måste uppmärksammas på vad som sker.

Tolkning

Men hur upplevs och hur tolkas det? Ett fotografi tolkas alltid på två nivåer, dels på en denotativ, dels på en konnotativ nivå. Den förra handlar om en kärna – eller grundbetydelse, som de flesta betraktare är överens om. I detta fall en drunknad liten pojke på en strand. Fotot blir entydigt. Den senare nivån handlar om en tilläggs- eller bibetydelse, som väsentligt skiljer sig från en betraktare till en annan.

Fotografiet blir mångtydigt och präglas givetvis av erfarenheter, kunskaper och associationer. Konnotationerna är dessutom kulturellt betingade och därför gemensamma för olika grupper med liknade synsätt och värderingar. Den drunknade Alan fyller de flesta med starka känslor som styrs till tankar på egna barn eller till minnen av händelser som påminner om denna.

Det har visat sig att många betraktare speciell grips av hur lugnt och vilsamt Alan ligger i sanden. De associerar till soffan i hemmet eller britsen för dagisvilan. Ögonen är slutna, armarna utmed kroppen. Och förtvivlan inför dessa associationer släpper inte i första taget. Andra uppmärksammar den talande detaljen i att Alans skor tycks nästan helt oslitna. Redo för en lång resa som aldrig blev av.

Relevans

Skulle detta fotografi kunna användas i en kampanj för en hjälp- eller insamlingsorganisation? Ja, förmodligen. Förutsatt att det återges på ett relevant sätt i samspel med text, form och färg i lika relevanta medier och att budskapen handlar om flyktingar. I ett annat sammanhang skapar fotot ett dilemma eftersom det är så starkt förknippat med just flyktingkatastrofen. De ikoniska bilderna begränsar användningsområdena.

Problem

Det gäller även att överväga om kampanjfokus ska riktas på ett problem eller på en lösning. Om vi nu lämnar Alan Kurdi och i stället drar oss till minnes alla de kampanjer vi tagit del av med fokus på (tillspetsat) svältande barn och vuxna med ögonen fyllda av flugor. De flesta är skickligt utförda men vissa alltför stereotypiska. Oavsett vilket är syftet alltid att beröra och påverka oss mottagare så att vår benägenhet att skänka pengar blir stor. Men det kan också bli för mycket av hopplöshet. Vi mottagare fäller ner våra känslovisir och effekten kanske helt uteblir.

Man kan jämföra med dramatikerns och dramaturgens arbete med en film eller en teaterpjäs. I anslaget till verket målas konflikten eller kampen mellan antagonisten (förföljare) och protagonisten (offer). Vi i publiken förväntas hysa preferens för den senare, men om vi upplever att utsikten att vinna kampen och räddas är omöjlig, slutar vi att intressera oss för dramat Det är ju redan över. Vi måste således ges möjlighet att uppfatta ett hopp, om än bara i form av en strimma, för att stanna kvar och följa händelseutvecklingen.

Då frågar sig kanske vän av ordning om Alan Kurdi kan spela rollen som protagonist och svaret måste bli nej. Han lever ju inte.

Lösning

Vad är alternativet? Jo, att flytta fokus från problemet till lösningen.

Lösning - flytta fokus från problemet till lösningen; vad som händer när hjälpen har kommit.

Fotografier och filmer fylls då i stället av barn och vuxna som genom de resurser insamlingsorganisationerna förmedlar får avgörande hjälp. Texterna och främst bilderna i kampanjerna vill visa, ja, till och med försöka bevisa att hjälpen når fram och förutsättningarna för ett drägligare liv förbättras. Maten finns där, vattnet likaså samt läkare och sköterskor. Varning för falskt och överdrivet spel för galleriet gäller givetvis men om det hela är moraliskt, kommunikativt och hantverksmässigt skickligt utfört är det definitivt en framkomlig väg.

Till sist. Drunknar Alan förgäves?

 

Bo Bergström. Föreläsare, utbildare, författare, creative director.Text: Bo Bergström

Föreläsare, utbildare, författare, creative director

bo-bergstrom@telia.com