Anders Parment Civilsamhället genomgår en kris, medlemsantal och engagemang minskar. Samtidigt sker en professionalisering; fler tjänster köps in, till slut känner sig medlemmen som en kund. När civilsamhällesorganisationer säljer tillgångar och satsar men ändå inte lyckas skapa engagemang hos flyktiga medlemmar är det en varningsklocka.
Civilsamhällets roll i samhället har förändrats. Färre engagerar sig, det är glesare mellan aktiviteterna och allt svårare att få medlemmarna att närvara. Samtidigt som intäkterna tryter satsas det på temadagar, värdegrundsdiskussioner, kommunikation i sociala medier och aktiviteter som ska locka besökare – gärna med för dem så liten ansträngning som möjligt. För inte vill man stöta sig med medlemmarna och ställa krav, det kan ju skrämma bort dem?
Idéburna organisationer finns för att de bygger och driver en idé om att – utan statens inblandning – skapa ett bättre samhälle, inkludera, minska klyftor samt förmedla en ideologisk, teologisk eller praktisk övertygelse, men många av dem har fastnat i att inte våga störa de upptagna medlemmarna. En felaktig men ofta aningslös analys, som ligger till grund för den ängslighet som brett ut sig, har fått fotfäste: nutidsmänniskan är enormt upptagen med livspusslet, har inte tid att engagera sig, vi måste följaktligen konkurrera med konsumtionssamhällets arsenal av aktiviteter. Följd? Den idéburna organisationen blir en passopp till en självupptagen nutidsmänniska. Där finns inget att hämta.
Det gör det däremot hos det som är vår tids stora bristvara – mening. Att kunna bidra till något som är större och mer än en själv och går bortom det egna självförverkligandet. Många idéburna organisationer har glidit iväg från grundidén. De har blivit ängsliga för att inte vara medlemmar och andra tillräckligt till lags – och hamnat i en situation där intäkterna minskar och kostnaderna ökar. I vissa fall har fastigheter och annan egendom sålts av i tron att det löser ekonomiska problem och frigör resurser som kan användas för att rekrytera nya medlemmar.
Brist på mål och mening löses när människor upplever att det de gör är meningsfullt och skapar ett bättre samhälle. Då delar de med sig av tid, erfarenhet och pengar. En fristad från ett genomkommersialiserat samhälle skänker individen den tillfredsställelse som de profana sammanhangen aldrig kan ge.
Ta politiken som exempel. Engagemanget är stort, valdeltagandet högt, men antalet partimedlemmar minskar. Centern, Moderaterna och Socialdemokraterna har långt under hälften av antalet medlemmar jämfört med på 1990-talet. Samtidigt har politiken blivit mer uppstyrd och toppstyrd gällande ledning och kommunikation, inspirerat av konsumtionssamhällets varumärkestänkande.
Professionalitet och perfektion kan aldrig ersätta engagemang. Lösningar som kommunicerar enkelriktat men inte skapar engagemang gör medlemmen till konsument. Viss vägledning kan vi få av ungas önskemål i arbetslivet, primärt Generation Z födda 1995- 2010. Högt i tak, meningsfullt arbete, social gemenskap och göra gott för samhället är allt viktigare faktorer – det handlar både om att förverkliga sig själv, och att bidra till ett bättre samhälle, på ett genuint sätt – autenticitet är viktigt, pseudo-engagemang ointressant. Unga har mer rörliga identiteter, det kan uppfattas som att de inte är så principfasta. Kanske är det äldre som är rigida?
Argumentet att medlemskap i sig inte avgör framgång är relevant. Här måste man lyssna på unga. De vill engagera sig, men på ett annat sätt. Lyhördhet är en bristvara. Orienteringen kring synen på engagemang har både en direkt och en indirekt effekt. Direkt genom relationen till medlemmarna, indirekt genom civilsamhällets organisationers roll som arbetsgivare. Det finns ingen trollformel för att öka intäkterna, men att se ideellt engagemang som en fristad från konsumtionssamhällets premisser med arbete, karriär, konsumtion och fritid är en god början. Engagemanget finns, det gäller att aktivera det och för det krävs en god förståelse för gräsrötterna. Genom att ge utrymme för gräsrötternas initiativ och låta dem styra, ställa och utveckla sitt sätt att känna mening i ansträngningarna skapas en livskraftig finansiering. Har man målat, bakat bullar och städat är man en del av rörelsen i större utsträckning än om de tjänsterna köpts in – en kortsiktigt smidig och lönsam modell som i längden slår tillbaka på engagemanget och gör individerna till flyktiga kunder.
Om Anders Parment
Anders Parment är lektor i företagsekonomi samt generationsforskare och har vunnit priset för årets marknadsföringsbok fyra gånger. Just nu arbetar han med ett forskningsprojekt om medlemsengagemang i civilsamhället.
