Den här artikeln är ett utdrag ur Giva Sveriges trendrapport 2022.
Att hjälpa en medmänniska är i grunden något fint. Kanske är det till och med det som gjort oss framgångsrik som art. Vår förmåga att kommunicera, samarbeta, känna empati och sträcka ut en hjälpande hand där det behövs. Så, uppstår problematiken med att hjälpa först när det kommer till en tydlig maktkomponent?
IMs grundare Britta Holmström skrev redan 1949 följande citat:
Tag aldrig uttrycket ‘ jag hjälper…’ i Din mun. Det är inte Du, som hjälper. Du möter en människa, som har en lång väg bakom sig, och hon behöver ett handtag just när du passerar… Tala ej heller för mycket om hjälp – Du samarbetar ju bara med dessa människor.
Trots det har både IM och många andra organisationer i ideell sektor ett väldigt tydligt hjälp-perspektiv, oftast är det då i första hand vit medelklass som vill hjälpa ”de där andra”. Och ofta har vårt personliga bekräftelsebehov stått över vilken effekt insatsen har eller vilka behoven faktiskt är. Vi skildrar ”de andra” som offer och oss själva som deras ädla räddare. Detta är en del av vårt koloniala arv och har en tydligt rasistisk grundton. Det arvet är det hög tid att göra upp med, inte minst i delar av ”insamlingsbranschen”. Vi måste alla jobba med våra rasistiska strukturer. Strukturell rasism handlar om normaliseringen och legitimeringen av en struktur där vita människor föreställs vara högst upp i hierarkin och grupper av icke-vita människor hamnar längre ner. Detta drabbar alla icke vita, icke västerländska, men särskilt de som inte är, eller inte uppfattas som män.
Vi som bedriver utvecklingssamarbete i andra länder, själva eller genom partners, måste verkligen jobba ännu hårdare. Här är det koloniala arvet som tydligast. Den strukturella rasismen är så djupt integrerad att den till och med påverkar hur personal och partners ser på sin egen förmåga och hur de relaterar till organisationer i norr. Samtidigt ser vi i norr det som att vi är neutrala, vilket stärker bilden av oss som hjälpare eller ”white saviors”. Uppfattningen om den vita riddaren, eller white savior, ligger som en våt filt både över internationellt utvecklingssamarbete och ofta också över integrationsarbete i Sverige.
Den goda viljan riskerar göra mer skada än nytta när vi är bärare av detta perspektiv.
Det handlar om en medveten eller omedveten tro om att bara vita människor kan hjälpa, om en idé om att det ”vita” eller västerländska sättet alltid är det rätta och bästa. Det utmålar samtidigt andra människor som mindre kapabla att ta hand om sig själv eller andra. En central del i detta beteende är också ett krav på tacksamhet från dem ”vi hjälper”, vare sig de hade nytta av insatsen eller inte.
Den goda viljan riskerar göra mer skada än nytta när vi är bärare av detta perspektiv. Ett av de tydligaste exemplen på strukturell rasism i biståndssektorn är bilden av den vita mannen som expert, även om denna expert idag ofta är en kvinna. Det visar sig i hur vi skickar personer över halva jordklotet för att vara chefer på våra land- och/eller regionkontor. Det visar sig i att dialogen mellan större institutionella givare och civilsamhällesorganisationer framför allt sker med ”huvudkontoren”. Där våra ”experter” sitter på ett huvudkontor i Stockholm (eller för den delen Lund). Dessa ”experter” bjuds in till möte med till exempel Sida eller UD för att prata om läget på andra sidan jorden och ber man om att få skicka en person från landet som ska diskuteras så går det bra så länge de kan svenska och kan vara med på ”svensk” tid. En av de absolut värsta konsekvenserna av detta arv visar sig i sexuella trakasserier. Där visar en större studie, med 70 biståndsorganisationer, att nästan 90 % av de svarande kände till en kvinna som inom systemet blivit sexuellt utnyttjad. Kön, hudfärg och etnicitet spelar en avgörande roll för hur sexuellt utnyttjande tar form inom sektorn.
Det är några saker vi kan och bör göra för att få till ett maktskifte:
• Första steget är att medge för oss själva att vi har detta arv och att strukturell rasism är ett faktum både i Sverige och i det internationella arbetet. I detta måste vi vara öppna för kritik och medvetna om att maktrelationen gör det svårt att vara öppen med kritik.
• Det andra steget handlar om att överföra mer makt och resurser till partners och/eller till de närmast berörda i våra integrationsprojekt. Där är kärnstöd den självklara formen och målet är naturligtvis mer direkt stöd till partners och ett arbete som baserar sig på lokala behov och kontexter.
• Vi behöver också förändra hur vi rekryterar; både till vår verksamhet i Sverige, där vi behöver en större mångfald, och utanför Sverige där vi måste se att expertisen både i sakfrågan och i att vara ledare naturligtvis går att finna på plats.
• Vi måste också vara medvetna om vilka bilder vi förmedlar i vår kommunikation. Dålig kommunikation kan bidra till stor skada och riskerar att förstärka bilden av den vita riddaren som räddar det okunniga icke-vita offret. Vi ska visa samma respekt för de personer vi porträtterar oavsett var i världen de befinner sig, eller vilken hudfärg de har.
Självklart har det globala utvecklingssamarbetet också fört med sig en massa bra saker. Idag när vi har större kunskap och medvetenhet är det viktigt att vi väljer bort de beteenden och mindset som förstärker det postkoloniala, rasistiska arvet, och att vi behåller andra beteenden som bidrar till jämlika och ömsesidiga relationer där vi gemensamt strävar mot samma mål.
Martin Nihlgård, är generalsekreterare för IM, en medlemsorganisation som kämpar för en medmänsklig värld fri från fattigdom och utanförskap. Martin har tidigare arbetat med mångfaldsfrågor på studieförbundet Sensus, varit rektor för olika läroanstalter, och vunnit Oscarspriset i svensk folkbildning.
