Forskaren förklarar: Delade och odelade givare

Hur vanligt är det att insamlingsorganisationer har samma givare? Arvid Erlandsson beskriver en australiensisk studie som undersöker just detta. Dessutom delar han med sig av sin egen (än så länge opublicerade) studie om vilka svenska organisationer som delar givare.

Ett perspektiv inom forskningen som fått relativt lite uppmärksamhet än så länge, handlar om vilka typer av organisationer som ”delar givare” med varandra. Denna frågeställning är intressant både akademiskt då det kan hjälpa oss att förstå individuella skillnader i underliggande motiv, och praktiskt eftersom organisationer, i många länder, byter (eller säljer) givarinformation med varandra, och då är det nyttigt att veta vilka organisationer som har störst överlapp när det gäller givare.

I en nyss publicerad studie skriven av Cassandra Chapman och kollegor vid University of Queensland, så undersöktes beteendedata från över 1.5 miljoner människor som donerat till en eller flera insamlingsorganisationer i Australien. Analyserna baserades på sekundärdata som de fått tillgång till från ett nationellt benchmarking-projekt. 52 stora organisationer gick med på att få sin information analyserad (organisationernas namn är dock anonymiserade i artikeln) Målet var att se vilka gemensamma faktorer hos organisationer som bäst predicerar ”delat givande” dvs att en o samma individ donerar pengar till båda organisationerna. Ingen annan information om individerna som donerade samlades in.

Studien var explorativ men de formulerade testbara hypoteser om tre faktorer som skulle kunna tänkas predicera delat givande.

1. Geografiskt fokus: De 52 organisationerna delades in i tre grupper baserat på deras ”geografiska fokus” enligt varje organisations hemsida. Lokalt (t.ex. en viss stad i Australien), Nationellt (hela Australien) eller Internationellt (utanför Australien).
2. Typ av behövande: Organisationerna delades även in i olika grupper baserat på vad deltagare i en pilotstudie upplevde att varje organisation fokuserade på för slags behövande. Grupperna här var djur, natur, barn, familjer, fysiskt sjuka människor, mentalt sjuka människor, funktionsnedsatta, fattiga, kvinnor, äldre, och hemlösa. Här kunde varje organisation placeras i fler än en grupp.
3. Typ av ändamål: Dessutom klassificerades organisationerna baserats på vad deltagare i pilotstudien upplevde att organisationens arbete fokuserar på. Grupperna här var Hälsa (omhändertagande av sjuka), Forskning (förbyggande av sjukdom), Socialt arbete, Miljöförbättring, Djurskydd, Internationellt bistånd, Religiösa ändamål, Idrott, Utbildning, Akutinsatser samt en grupp för organisationer som upplevdes jobba med flera ändamål.

Med hjälp av tre olika metoder (metoderna är komplexa så jag beskriver dem inte ingående här), så kom man fram till att faktorn som bäst predicerade delat givande var geografiskt fokus. Detta innebär lite förenklat att organisationer med ett internationellt geografiskt fokus ofta delar givare med varandra, samt att organisationer med ett lokalt geografiskt fokus (t.ex. samma stad) ofta delar givare med varandra. Det fanns även visst stöd för att typ av ändamål predicerade delat givande. Framförallt verkade organisationer som fokuserar på socialt arbete ofta dela givare med varandra. Det fanns dock inget stöd för att typ av behövande predicerade delat givande.

Varje land är unikt utifrån ett insamlingsperspektiv
Min personliga bedömning är att Chapman och kollegors studie är intressant men inte utan brister. Studiens främsta kvalitet är att de observerat faktiskt donationsbeteende vilket är en klar fördel jämfört med självskattade attityder (t.ex. litar du på Barncancerfonden?) eller självskattat beteende (t.ex. har du donerat till Röda Korset det senaste året). Det största problemet med studien, enligt mig, är att de olika faktorerna är dels godtyckliga, dels överlappande och beroende av varandra (vad är t.ex. skillnaden mellan ett ”internationellt geografiskt fokus” och att ha ”internationellt bistånd” som ett typ av ändamål). Jag misstänker att resultaten kan påverkas mycket av hur man väljer att klassificera olika organisationer. Ett annat ”problem” handlar om bristande generaliserbarhet. Varje land är unikt när det gäller hur landskapet för insamlingsorganisationer ser ut, och dessutom kan ett landskap förändras snabbt över tid. Det är möjligt att denna typ av studier primärt har ett värde i den kontext de är gjorde, dvs att Chapmans studie är intressant för praktiker i Australien men inte för praktiker i Sverige eftersom verkligheten är annorlunda här. Här kan jag dock bidra lite med mina egna (än så länge opublicerade) undersökningar om delat givande i en svensk kontext.

Delade givare hos svenska organisationer
I november 2019 gjorde jag en undersökning med drygt tusen svenskar från ett representativt urval. Tidigt fick deltagarna svara på om de donerat pengar till en välgörenhetsorganisation under det senaste året. 650 av 1014 deltagare svarade ja. Dessa fick därefter markera vilka organisationer som de gett pengar till under det senaste året (de svarade även på en massa andra frågor). Sveriges då 21 största organisationer fanns listade och deltagare kunde markera hur många de ville. De kunde även skriva dit valfritt antal egna organisationer i en fritextruta. Detta gjorde att vi kunde få en inblick i vilka svenska organisationer som delar givare med varandra.

Jag rapporterar här resultat endast för de organisationer som minst 50 deltagare sa att de hade donerat till under det senaste året. Detta eftersom slumpfaktorer påverkar resultat mer när det är få deltagare i en grupp. De tolv organisationerna som klarade denna gräns i denna studie är listade i tabellen nedan. De tre organisationerna som flest sa att de hade gett pengar till var Cancerfonden (198 personer), Barncancerfonden (171) och Läkare utan Gränser (130).

Tabellens andra kolumn indikerar hur stor andel av organisations givare som endast ger till den organisationen. Vi ser att större och mer välkända organisationer har störst andel ”odelade” givare; Röda Korset har högst andel (18.5%) följt av Barncancerfonden (15.8%) och Cancerfonden (15.7%).

Därefter följer kolumner där jag listar de organisationer (av de tolv på listan) som delar störst andel av sina givare med organisationen på raden. För att exemplifiera så har 50% (28 av 56) av de som donerat till Hjärnfonden det senaste året, även donerat till Cancerfonden (se första raden).

Tabellen visar ganska tydligt att organisationer som fokuserar på forskning om sjukdomar som drabbar människor i Sverige (Cancerfonden, Barncancerfonden, Hjärt-Lungfonden, Hjärnfonden) tenderar att dela givare med varandra i högre utsträckning. Detsamma gäller – med några undantag – organisationer som primärt fokuserar på fattigdomsbekämpning utomlands (Läkare utan Gränser, Röda Korset, UNICEF, Rädda Barnen, och SOS Barnbyar), samt organisationer som Svenska Kyrkan och Stadsmissionen som har en viss religiös koppling och upplevs hjälpa utsatta i Sverige. Nämnas bör att Frälsningsarmén delade 29% av sina givare med båda dessa organisationer.

WWF var den enda naturfokuserade organisationen på listan men föga oväntat delade både Naturskyddsföreningen (51.3%) och Greenpeace (45.5%) stora andelar av sina givare med WWF. Några organisationer bildade par genom att ömsesidigt dela givare. Det kanske tydligaste exemplet är Hjärt-Lungfonden + Hjärnfonden men även Rädda Barnen + SOS Barnbyar delar många givare med varandra. Detta kan tolkas som något negativt (vi konkurrerar med varandra om samma pengar), men även som något positivt (t.ex. att man kan samarbeta och göra gemensam marknadsföring med organisationer som lockar liknande givare).

Inget slumpmässigt givande
Sammanfattningsvis ger både Chapmans studie, och min opublicerade studie, stöd för tesen att människor inte väljer slumpmässigt vilka organisationer de donerar till utan att människors samlade donationsbeteende illustrerar deras värderingar om vad som är viktigast att hjälpa. Vissa givare föredrar att donera till relativt småskaliga problem som finns lokalt och ger därför till flera organisationer verksamma i den egna staden. Andra givare föredrar att fokusera på de större problemen i världen och ger därför till olika organisationer som hjälper internationellt, eller till organisationer som fokuserar på miljön. En nyckelfråga som jag kommer skriva mer om framöver är vilka individuella skillnader hos människor som bäst predicerar vad en individ kommer att donera till.

Chapman, C. M., Louis, W. R., Masser, B. M., Hornsey, M. J., & Broccatelli, C. (2022). Give where you live: A social network analysis of charitable donations reveals localized prosociality. Journal of Consumer Behaviour.