Folkrörelser, ideella organisationer eller civilsamhällesaktörer, vad är vi egentligen? Ytterligare en benämning skulle enligt professor Apostolis Papakostas kunna vara att vi är samhällslivets gympasal. Platsen där vi tränar på att vara en del av och utgöra det gemensamma.
I slutet av augusti arrangerade Giva Sverige tillsammans med Myndigheten för civilsamhälles- och ungdomsfrågor (MUCF) ett forskarsamtal som syftade till ökad kunskap och till att skapa nätverk för aktörer inom civilsamhället. På plats fanns både forskare, civilsamhällesorganisationer och myndigheter.
Vi står inför en rad komplexa samhällsutmaningar och det krävs både samverkan och social innovation för att möta dem. Om det var alla överens.
Från folkrörelser till civilsamhälle
Professor Apastolis Papakostas, verksam vid Södertörns högskola inledde samtalet med att ta oss med på en blixtsnabb resa från dåtidens folkrörelseforskning till dagens civilsamhällesforskning. Begreppet folkrörelse, som funnits med oss sen mitten av 1900-talet, har idag kommit att ersättas av civilsamhälle och vi susar snabbt förbi tre generationer av forskning där nätverk och mobilisering varit i fokus för att sen följas av den klassiska engagemangsforskningen och därefter landa i jämförande studier av bland annat medlemskap.
Vidare konstateras det att civilsamhällesforskning inte är ett eget forskningsfält så som till exempel statsvetenskap eller företagsekonomi men Papakostas menar att det finns tecken på att det möjligen är dit vi är på väg. Idag sker forskning relevant för civilsamhället inom en mängd olika discipliner så som till exempel psykologi, nationalekonomi, sociologi och statsvetenskap och från flera av dessa ämnesområden fanns forskare närvarande vid samtalet.
Vi behöver prata mer
Under samtalet hörs en stark önskan om mer samverkan, både mellan olika ämnesområden men också mellan akademi och praktik. Det som forskningen vet behöver komma civilsamhället till del i större utsträckning.
Samtalet i sig sågs som en bra form av samverkan, där aktörer som vanligen inte möts samtalar med varandra. Detta behövs det mer av enligt deltagarna. MUCF lyfter att de som aktör skulle kunna ta en större del i att verka för ökad samverkan och spridning av forskningsresultat. Vi behöver också i högre utsträckning påminna oss själva om och utnyttja existerande samverkansplattformar så som till exempel Nationellt organ för samverkan (NOD) och Partsgemensamt forum som båda är arenor där det offentliga möter civilsamhället. Det diskuterades även om forskningen skulle kunna ta en större plats i de här sammanhangen.
Flera närvarande forskare gav å sin sida uttryck för att de har en vilja att närma sig praktiken och att de i ökad omfattning skulle vilja dela med sig av sina resultat i relevanta sammanhang.
Malin Lindberg, professor i genus och teknik vid Luleå tekniska Universitet ser en potential i att utöka samverkan även inom forskningen. Att forskare och organisationer gemensamt identifierar och utforskar relevanta frågor och områden skulle vara gynnsamt i många fall. Lindberg menar att få ideella organisationer tidigare har haft tillgång till akademiska kontakter och resurser vilket har begränsat den direkta organisatoriska nyttan.
Framtidens forskning
Att vi står inför flera komplexa samhällsutmaningar som ingen på egen hand kan lösa står klart. Så väl praktik som akademi förespråkar samverkan i högre utsträckning och hållbarhet och sociala innovationer kommer båda att vara centrala i framtida forskning relevant för civilsamhället.
Angående den framtida forskningen lyfter Charlotte Rydh, generalsekreterare på Giva Sverige också vikten av att bidra till kunskap om hur finansiering av civilsamhället kan ske på ett bra sätt. Idag finns väldigt lite forskning om givande och insamling av gåvor i en svensk kontext trots att gåvor från både företag, organisationer och privatpersoner är av avgörande betydelse för många av civilsamhällets aktörer. Vi måste lära oss mer om givande som en engagemangsform och mekanismerna som ligger bakom säger Charlotte Rydh.
Text: Josefiina Ben Azzouz
