Följande artikel är ett utdrag ur Giva Sveriges Trendrapport 2020. Ladda ner hela rapporten här.
Jag åkte taxi häromdagen. Föraren var en gladlynt man som hade synpunkter på det mesta och snart kom vi in på att jag är journalist som arbetar med MR-frågor. Då tystnade han. Och den där tystnaden har jag lärt känna så väl. Han funderar på hur frispråkig han kan vara mot mig, medan jag samlar kraft för att orka vara så pedagogisk jag kan när jag tar mig an den evinnerliga bevisbördan.
Han inleder med de ökade våldtäkterna och genom sättet han uttrycker sig på, orden han använder, vet jag direkt vad som komma skall. Han hatar politiker. Han litar inte på forskare, på public service eller etablerade journalister. Och det är ingen idé att vara klimatsmart eftersom folk är klimatbovar i resten av världen. Därför ska vi fortsätta flyga, äta och konsumera som vanligt.
Tidigare skyllde vi okunskap på bristande information. Men hur ska vi förklara, att vi i en tid då vi bombarderas av information, fortfarande är så dåligt informerade?
En stor del av förklaringen finner vi i att debatten på sociala medier styr samhällsutvecklingen. Forskning från Oxford Internet Institute visar att andelen ”skräpnyheter” delat på sociala medier under den svenska valkampanjen 2018 var högre än något annat europeiskt land med fördelningen en falsk nyhet för varje två riktiga. Redan för fyra år sedan, vintern 2015, innan jag ens hade hört talas om Cambridge Analytica eller fake news, såg jag konsekvenserna av den intensiva desinformationsspridningen online. Samma resursstarka grupper som hävdar att de blir tystade är starkt tongivande och mycket aggressiva mot dem som hotar deras framfart, kort sagt alla som arbetar med fakta eller mänskliga rättigheter. Jag startade därför #jagärhär som numera är ett internationellt nätverk verksamt i 10 europeiska länder. Lite förenklat kan man säga att vi stärker varandra, stöttar de utsatta och stoppar hatet genom att diskutera politiska frågor sakligt. Jag har med andra ord spenderat snart fyra år med dem som sprider hat, hot och desinformation online.
Detta har trollen lärt mig:
Spelet är riggat. Som journalist måste jag hålla mig till fakta, vara objektiv och saklig. Allt detta är numera satt ur spel, men inte för den som fortfarande förhåller sig till pressetik. Fakta och journalistik tar tid och kostar pengar.
MR-frågorna har förvandlats till partipolitik. Den som driver MR-frågor blir ständigt kallad för vänsterextremist i syfte att avfärdas som irrelevant för halva befolkningen. På så sätt har man skapat en skiljelinje som inte finns, man har skapat Halmgubbar som tillskriver MR-frågor en imaginär partipolitisk hemvist.
Det är aldrig ens fel när två träter. Genom att angripa en grupp eller person skapar man nya konfliktlinjer på sociala medier. Utifrån kan det se ut som en strid om sakfrågor mellan två jämnstarka parter när det egentligen handlar om hot, förtal och lögner. Ofta har den utsatta inga medel att sätta emot dessa övergrepp, och skulle den svara så har den gått rakt in i fällan.
Ingen rök utan eld. När våra hjärnor väl presenterats för falsk information har de svårt att tänka om. Så även om vi skulle lyckas nå fram med rättelser i efterhand, så har den som redan hört lögnen mycket svårt att ändra uppfattning.
Se upp med nyspråket! Lyssna på vad som händer när man kallar en flykting för migrant och tar bort ordet fly, som indikerar att personen behöver skydd. Eller när man laddar ett positivt ord negativt, tex. Demokrati-terrorist, Godhets-knarkare, Asyl-missbrukare.
Sist men inte minst vill jag nämna beröringsskräcken som man skapar genom guilt by association. Om en person eller organisation har brustit i omdöme spiller det över på samarbetspartners. Detta gör oss livrädda för att stötta varandra och den ängsligheten är den farligaste av dem alla.
Så här hanterar vi trolltygen
Vi måste säga ifrån. Alltid och hela tiden. Trots att det är helt utmattande och tidskrävande. Som tex när forskning från Brå i maj 2019 kan visa att ökningen av anmälda våldtäkter inte kunde förklaras av att det kom många nyanlända till Sverige 2015. Ett rykte som hade 4 år på sig att slå rot innan forskningen kunde svara.
Svara inte på drev och uthängningar. När vi i #jagärhär går in i hatfulla kommentarsfält så svarar vi inte trollen utan skriver istället egna kommentarer. Dela inte något som är dåligt för att visa hur dåligt det är. Skriv istället ett eget inlägg, med dina idéer och visioner.
Vi måste hitta nya betalningsmodeller för journalistik. Vi ska sprida fakta på enkla och roliga sätt. Inte istället för längre granskningar, vi ska göra både och. Alla som arbetar med kommunikation måste förstärka sin närvaro online.
Sätt visionen först. Vi måste ha samtliga MR-frågor för ögonen inte enbart vår egen. Vi måste bli bättre på att stötta varandra. Gilla, kommentera, sprida, dela. Konkurrens och beröringsskräck ska bekämpas med samverkan.
Hur vi reagerar på aggressionerna avgör allt. Reagerar vi med rädsla och ängslighet är vi förlorade. Även när vi blir utsatta för motgångar, hat eller förtal ska vi fortsätta arbeta med, och stötta det vi tror på. I synnerhet då. Sök nya allianser, nya metoder, nya sätt att nå ut.
Och börja kalla saker och ting vid deras rätta namn igen, kalla en spade för en spade. På så sätt tar vi tillbaka språket, orden, sanningen. På så sätt tar vi tillbaka mänskligheten.
Text: Mina Dennert, journalist och grundare av nätverket #jagärhär
