Vi måste också förmedla hopp

Ibland på middagar, när folk frågar vad jag jobbar med, har jag svårt att förklara vad jag egentligen gör. Visst, jag kan alltid svara att jag jobbar med insamling på WaterAid. Att mitt jobb är att samla in pengar så att mina kollegor i Afrika, Asien och Sydamerika kan se till att fler människor får rent vatten. Allt det är såklart sant. Men vad innebär det?

Alla som jobbar med insamling vet att det handlar om så mycket mer än att bara be om pengar. För visst, många vill ge, de vill bidra till att skapa en bättre värld. Men hur når vi dem? För mig har det alltid handlat om att ta världen till människor, att få dem att bry sig om vad som händer på platser som de kanske aldrig har hört talas om tidigare.

Att jobba med insamling handlar väldigt mycket om att vara nyfiken och ha full koll på vad som händer i Sverige och andra länder där man samlar in pengar. Omvärldskoll helt enkelt. Jag måste veta hur människor i Sverige tänker, var de finns, hur de nås av information och varför de agerar som de gör. Men jag måste också ha full koll på världen. För det är ju där det händer, allt som vi gör – i alla fall vi som samlar in pengar till internationella ändamål. Det är där barn dör av smutsigt vatten, kolera lamslår hela samhällen och klimatförändringarnas effekter tvingar människor på flykt. Men det är också där miljoner fler människor får tillgång till rent vatten varje år. Det är där antalet flickor som går i skolan hela tiden ökar, och det är där hela samhällen lyfter sig ur fattigdom och kan börja drömma om en bättre framtid.
Båda dessa bilder av världen är sann, och båda dessa bilder måste vi visa upp.

Och det är kanske det svåraste av allt i mitt jobb, att på ett balanserat sätt förmedla en bild av världen som beskriver de enorma problem som finns och de människor som behöver stöd, men utan att hamna i fällan att bara visa upp problem och utsatthet – speciellt som de bilder som visar på människor i riktigt utsatta situationer ofta samlar in mest pengar.

Insamlingsbranschen i Sverige har ändå kommit långt i att på ett balanserat sätt beskriva problemen vi jobbar med, men fortfarande ser jag ibland reklam som är över gränsen. Och i de organisationer jag har jobbat i har vi säkert själva gått över gränsen ibland för att synas. Det blir lätt så när vi konkurrerar med varandra. För vi måste ju sticka ut för att människor ska bry sig och vilja ge. Men i längden finns en stor risk i att ständigt försöka övertrumfa varandra med hemska bilder och berättelser. Vi kanske når våra mål kortsiktigt, men vinner vi i längden?

I andra länder har vi sett hur insamlingsorganisationers metoder för att sticka ut har fått konsekvenser genom tappat förtroende, åtstramningar och begränsande lagar. För att inte hamna där tror jag att vi tillsammans måste fortsätta att diskutera de här frågorna och måna om att ha en gemensam linje för att bygga förtroende hos allmänheten. Självklart betyder det inte att vi kan samarbeta i allt, vi är trots allt konkurrenter, men vår konkurrens måste ha sin grund i gemensamma värderingar.

Mitt hopp inför 2019 är att insamlingsbranschen i Sverige fortsätter på den inslagna vägen att respektera människorna vi vill stötta, och blir ännu bättre på att se de individer vi samlar in pengar till som personer med egna drömmar och möjligheter istället för att utmåla dem som hjälplösa offer.

Att beskriva problem får människor att agera, men för att de ska orka engagera sig på lång sikt måste de också känna hopp.

Hopp om att världen verkligen går att förändra. Det får vi aldrig glömma om vi ska uppnå våra långsiktiga mål om att skapa en bättre värld!

Miriam Isaksson,
ansvarig privat insamling
WaterAid