© 2023 Photographer Anna-Lena Ahlström
annalenaahlstrom.se Jag har tänkt mycket på hur tyst det har blivit. Inte tyst som i stilla – utan tyst som i tomt. Vi pratar mer än någonsin, men sällan med varandra. Och det gör mig genuint orolig. För när samtalet tystnar, tappar demokratin syre.
Demokrati handlar inte bara om rösträtt. Den handlar om röst. Om att våga säga vad man tycker och – kanske ännu viktigare – orka lyssna på någon som tycker annorlunda. Det är där kommunikationen lever. Och det är där demokratin lever.
Jag ser det i möten, i sociala medier, i korridorerna på jobbet. Vi reagerar snabbt, men reflekterar sällan. Vi söker bekräftelse mer än förståelse. Och vi har blivit så rädda för att hamna fel, att vi hellre är tysta än nyfikna. Jag tror att detta är det civilsamhällets kanske största utmaning just nu. Hur skapar vi platser för det svåra samtalet igen?
Det är lätt att tro att de stora hoten mot demokratin alltid kommer utifrån – från extremism, propaganda eller trollfabriker. Men jag tror att de ofta börjar mycket närmare: i vår egen ovilja att tala med varandra. När vi undviker ämnen som skaver, när vi tänker ”det där orkar jag inte ta”, då flyttar tystnaden in. Och tystnaden är farlig, för den urholkar tilliten långsamt.
Hatet får rubriker. Tystnaden får ingen. Ändå är det tystnaden som försvagar demokratin mest. För utan samtal dör förståelsen, och utan förståelse växer misstänksamheten. För oss som arbetar med samhällsbyggande och tillitsfrågor måste det bli en väckarklocka.
Vi måste återerövra samtalet – inte som debatt, utan som gemenskap. Lyssna utan att planera vårt svar. Fråga utan att fördöma. Se på olikhet som något att lära av, inte frukta. Det är i den mellanmänskliga friktionen som nya insikter och lösningar föds.
Demokratin föds inte i plenisalar eller partiprogram. Den föds i vardagen – på bussen, på jobbet, i föreningslokalen, vid middagsbordet. När människor möts, pratar och försöker förstå. Civilsamhället är navet för denna mötesplats.
Kommunikation är inte ett bihang till demokratin – den är dess livsnerv. Och den slutar slå den dag vi slutar prata med varandra.
Så prata. Lyssna. Fråga. Det är så demokratin överlever – och hur vi fortsätter leva tillsammans. Det är ett ansvar vi måste ta, var och en.
Caroline Thunved
Strategisk rådgivare, superkommunikatör, föreläsare
