För ett par veckor sedan hade jag tillfälle att kommentera Giva Sveriges senaste utgåva av Givarbarometern, vid dess lansering vid ett webbinarium arrangerat av Giva Sverige. Givarbarometern är, om någon missat det, Giva Sveriges årliga attitydundersökning, i vilken svenskarnas inställning till ideella organisationer och givande undersöks. Det fanns många positiva resultat att diskutera vid detta tillfälle.
Andelen av befolkningen som skänkt en pengar under de föregående sex månaderna fortsätter att öka och andelen som är månadsgivare ökar också igen. Det är förstås utmärkta nyheter för det svenska civilsamhället att givandet verkar vara på väg tillbaka till de stabila nivåer vi kunde se för några år sedan, efter ett par år med sviktande konjunkturläge för givandet. Lika glädjande är att svenskarnas inställning till både ideella organisationer och givande är tydligt positiv.
Dessa resultat från Sverige är intressanta att sätta i relation till motsvarande resultat från andra länder i Europa. Det var därför en lycklig omständighet att det i dagarna också släpptes en rapport som undersöker och jämför givande i 20 europiska länder. Det var rapporten Philanthropy in Europe (PiE) som gavs ut av European Research Network on Philanthropy (ERNOP), denna gång under redaktörskap av ERNOPs VD Barry Hoolwerf och mig själv. Rapporten är en sammanställning av delrapporter från dessa 20 länder, författade av nästan 50 forskare från hela Europa, ett enormt projekt som har tagit nästan två år.
Det finns en mycket direkt koppling mellan Givarbarometern och PiE. Utöver att kartlägga själva givandet i Europa så undersöker PiE också tillgängligheten och kvaliteten i informationen om givande i de olika länderna. Sverige är glädjande nog ett av de länder där informationstillgången ökat mest, vi vet mycket mer om givande i Sverige idag jämfört med den senaste gången som PiE gavs ut, 2017. En viktig anledning till detta är det arbete som Giva Sverige har gjort under den perioden, med rapporter som Givarbarometern.
En skillnad mellan resultaten från Sverige och från många av de deltagande länderna i PiE är att medan andelen givare ökar här så minskar den i andra länder. I några fall kompenseras nedgången i antalet givare av att de återstående givarna ger mer pengar. Denna utveckling verkar vi alltså inte se i Sverige, här är det fortfarande många individuella givare som ger genomsnittligt sett mindre gåvor, givandet har kvar sin folkrörelsekaraktär.
En annan skillnad gäller allmänhetens inställning till ideella organisationer och givande. I flera av de deltagande länderna i PiE – och i några av de länder där forskare avstod från att delta – verkar attityden gentemot civilsamhället vara mycket mer splittrad än i Sverige. Europeiska forskare som jag varit i kontakt med genom rapporten vittnar om ökad politisk misstänksamhet mot ideella organisationer, och andra beskriver ett kraftigt minskat intresse för civilsamhälle och filantropi från politiker. Denna situation har på många platser också gjort organisationerna mer försiktiga och diskreta med både vem de får pengar från och vad de används till.
De svenska förhållandena för givande kan nästan framstå idylliska jämfört med de på vissa håll i Europa. Den europeiska rapporten ger dock ingen anledning för oss i Sverige att bli självgoda. Filantropisektorn är mycket mer utvecklad i flera andra länder och människor är precis lika givmilda i andra delar av Europa. Slutsatsen från de båda rapporterna bör istället vara att vi har mycket kvar att lära oss om givande i Sverige, och att vi lär oss genom att också studera andra länder.
Rapporten Philanthropy in Europe finner man här.
Johan Vamstad, lektor och forskare vid Centrum för civilsamhällesforskning, Marie Cederschiölds högskola
