Krönika: Tack vare civilsamhället kan staten fungera

Jag vet att vi inte riktigt är framme vid den mörkaste tiden på året än, men novembermörkret i kombination med ett konstant regn över södra Stockholm får det onekligen att kännas så. Då syns ljusglimtarna extra tydligt. Gårdagens ljusglimt för mig var ett samtal med en 14-årig kille på Fryshusets basketträning. När jag frågade jag vad han gillar med Fryshuset svarade han som de flesta unga, när de får tänka till. ”Jag kan vara mig själv här.”

Att tillsammans med andra människor fullt ut kunna vara precis den du är, utan masker, fasader eller charader är vad vi alla strävar efter. Att i ett sådant sammanhang även ha en uppgift, känna att du behövs och ha en självklar plats är något fantastiskt.

Det här fantastiska händer på tusentals platser runtom i Sverige varje dag. Det händer på basketträningen och i dansstudion. På studiecirkeln och på fritidsgården. I stallet och i kampen för klimatet. Det händer i civilsamhället. Kanske kan den logik som civilsamhället bygger på; att samlas för att vi som individer är intresserade av samma sak, verka enkel – men tillsammans bildar alla dessa möten ett komplext nät. Det nät som håller ihop vårt samhälle och har gjort Sverige till ett av världens mest jämlika och innovativa länder

När vi sätter civilsamhället i en historisk kontext ser vi att det la grunden till något unikt i Sverige för ungefär 120 år sedan. Ur folkrörelserna, de frivilliga och demokratiskt uppbyggda massorganisationerna, formades den svenska demokratin snabbare än någon annanstans i världen. Det är logiskt. För när vi samlas kring en gemensam idé skapas en stark drivkraft för förändring. När vi människor gör saker som är i linje med vår värdegrund och det vi tror på kan vi förflytta berg.

Att energin kommer just ur den gemensamma idén eller intresset skapar förändringskraft och goda förutsättningar att bedriva verksamheter även inom välfärden. Låt oss lägga ner den gamla striden om huruvida civilsamhällets aktörer ska vara ”välfärdsleverantörer” och konstatera att en gemensam värdegrund och möjligheten att fokusera på individen skapar både innovationskraft och en god grund för att bedriva verksamhet i det offentliga.

En grundskillnad mellan det offentliga och civilsamhället är att vi kan ha fokus på individen när det offentliga i första hand utgår från att följa lagen. Hela det offentliga grundar sig i val där majoriteten i kollektivet har beslutat genom kompromisser, och där allt som genomförs bygger på att följa beslut genom lagar sprungna ur dessa kompromisser. Civilsamhället har en inneboende kraft och möjlighet att skapa förändring, även för enskilda individer – utan kompromisser. Där varje individ i det lilla eller stora kollektivet är inkluderad.

Civilsamhället har en inneboende kraft och möjlighet att skapa förändring, även för enskilda individer – utan kompromisser.

Staten i sig är egentligen bara en form av organisering. Och vi människor vill leva. Vi vill vara just människor. All form av organisering som kommer ovanifrån begränsar oss och kan börja skava, men vi ställer upp – så länge vi känner oss delaktiga. Vi ställer upp på demokratin så länge vi känner att vi är med och påverkar, och att det ger mer än vad det skaver.

I riksdagsvalet 2022 sjönk valdeltagandet i Sverige med tre procentenheter; från 87 procent 2018 till 84 procent i förra årets val. För mig är det ett tydligt tecken på att det är något som skaver hos allt fler svenskar. Det är en varningsflagg som vi måste ta på allvar, men diskussionen om det sjunkande valdeltagandet har uteblivit.

Att demokrativillkoren återigen är under lupp är ytterligare en varningsflagg. Det är i föreningsrätten som vi uppmuntras att engagera oss i precis vad vi vill. När man begränsar civilsamhället så minskar man hela samhällets resiliens, och skadar det finmaskiga nät som håller oss samman.

Civilsamhället är som kittet i gamla fönster. Kittet följer träets rörelser och stelnar aldrig helt, och så länge det vårdas på rätt sätt håller fönstren i många, många generationer.

Johan Oljeqvist, vd på Fryshuset

Detta är en krönika i Giva Sveriges nyhetsbrev Patos, prenumerera här!