Det talas ofta om brist när det gäller ideellt engagemang. För få som vill, för få som orkar, för få som har tid. Men när vi följer utvecklingen ser vi något helt annat. Engagemanget står stadigt, också i tider av oro, och kanske särskilt i tider av oro. Fyra av tio svenskar engagerar sig redan ideellt och sex av tio som inte gör det i dag kan tänka sig att börja. Det betyder att vi rör oss i ett landskap där viljan att bidra är större än förmågan att fånga upp den. Frågan är alltså inte om människor vill engagera sig, utan hur vi skapar fler och enklare vägar in.
Många lever i en vardag som är mer föränderlig än tidigare, där både arbete och privatliv kräver flexibilitet. Det påverkar också hur man kan engagera sig. Vi ser att många vill börja i liten skala. En tydlig och avgränsad insats kan vara ett första steg, något som känns möjligt att ta på sig i en rörlig vardag. Men trots att det ofta börjar så visar våra undersökningar att de flesta som väl engagerar sig gör det regelbundet och över tid. Det kortare engagemanget är alltså snarare en ingång än en ersättning för det långsiktiga.
Samtidigt är drivkrafterna stabila. Det handlar om att vara en del av något, att göra skillnad, att känna mening. Gemenskap och sociala relationer är viktiga drivkrafter. Föräldrar engagerar sig ofta för att möjliggöra aktiviteter för sina barn. Yngre personer söker erfarenheter och nätverk, medan äldre i högre grad söker sammanhang. Oavsett ålder finns en gemensam vilja att bidra tillsammans med andra.
En växande obalans
Forskningen visar att engagemanget allt mer blivit ett medelklassfenomen, där de som redan har resurser och nätverk också är de som får frågan att engagera sig. Det skapar en obalans. Potentialen är stor men tillgången ojämnt fördelad. Om vi fortsätter rekrytera i våra egna kretsar missar vi alla de som vill bidra men inte vet hur man gör, inte känner någon i en förening eller tror att man inte hör hemma där.
Vi behöver därför tänka nytt kring vilka vi ser som potentiella engagerade. Breddade nätverk och enklare ingångar är inte bara ett sätt att nå fler, det är också en fråga om demokrati, delaktighet och inkludering.
Engagemang kräver infrastruktur
Här finns en framtidsutmaning som inte får underskattas. Det är inte människors vilja som är bristvaran, utan det är organisationernas förutsättningar att ta emot, leda och behålla. Engagemanget måste organiseras, och det kräver strukturer som är tydliga, flexibla och inkluderande. Organisationer behöver också vara tydliga med vilka uppdrag som finns och varför organisationen finns. Trösklarna till engagemang behöver sänkas utan att syftet går förlorat. Aktiv inbjudan är avgörande, liksom att bredda vilka man vänder sig till, eftersom många tar steget först när de blir tillfrågade.
Matchningsmöjligheten
Vi står i ett samhälle där polarisering, ensamhet och misstro växer. Samtidigt visar engagemanget att gemenskap och tillit fortfarande är starka krafter. När människor engagerar sig ökar hoppet, meningsfullheten och tilliten. Det är en påminnelse om att frivilligheten inte bara är en resurs utan ett fundament i vår demokrati.
Framtidens stora möjlighet ligger i att förstå att vi inte har ett engagemangsproblem utan en matchningspotential. Kan vi öppna fler vägar in, kan vi visa varför vi behövs och kan vi faktiskt ta människor i anspråk, ja då kan vi frigöra en kraft som redan finns. Engagemanget är inte på väg bort. Det väntar på att bli mött.
Anna Bergring Ekstrand, verksamhetsledare Volontärbyrån
