Att ge i ett transnationellt sammanhang

Följande artikel är ett utdrag ur Giva Sveriges Trendrapport 2020. Ladda ner hela rapporten här.

Jag ska illustrera med ett par historier kring nya former av givande. Inte vetenskaplig forskning, men hämtat från min egen vardag och som handlar om fattigdom och diskriminering. Den första historien utspelar sig i södra Indien. I Kerala och det handlar om en ung fattig man, som då bodde tillsammans med sin mor och sin kusinbror. Han hyrde ett hus. Av en polis. Under den varma delen av året fungerade huset i bästa fall som ett skydd mot solen. Under de två regnperioderna läckte huset som ett såll. Allt blev blött. Jag klarade av att stanna någon timme. Och polisen tog bra betalt. Mycket trevlig polis när jag var där, annars drev han in sina hyrespengar brutalt. Över taket hade de lagt en presenning för att dämpa blötan inomhus. Bekostad med egna medel. Jag blev upprörd. Skrev om utsatthet, korrupta poliser och att bo under urusla förhållanden. Och delade det på Facebook. Upprörd över orättvisor. En god vän till mig här i Sverige reagerade på samma vis och sa ”Vi samlar in pengar till ett eget hus”. På kort tid hade vi samlat in 10 000 kronor, vilket motsvarar en årslön för de flesta indier. Han fick den grundplåt som han behövde för att bygga ett hus. Han fick med dessa pengar en möjlighet att låna pengar på bank. Nu bor han i ett fint hus tillsammans med hand mor och dotter. Livet tog en ny vändning.

Lars-Erik Olsson, Ersta Sköndal Bräcke Högskola

Den andra historien handlar om Uganda. Jag är med i en organisation som heter Kwetu Connectors som arbetar med fattigdom och HIV i Rwanda och Uganda. Jag har varit på plats i båda länderna och fått vänner. Jag kom i kontakt med en organisation som heter Happy Family Youth Uganda, som arbetar med HIV och HBTQI-frågor. En dag blev jag kontaktad av en ung kvinna via Facebook som hade blivit utkastad från sin familj. Utkastad för hennes kärlek. Till kvinnor. Hon hade ingenstans att ta vägen. Och utan familj i Uganda är du extremt utsatt. Jag tänkte till och tog kontakt med Happy Family. Iga Isma som är motsvarande generalsekreterare lovade att träffa henne och att hon kunde få bo hos dem. Som mellanhand förmedlade jag kontakten. I samtalen med Isma diskuterade jag hemlöshet för HBTQI personer. Det visade sig vara ett stort problem. Jag skrev igen på Facebook hur svårt det är att leva som fattig, diskriminerad och utstött. Jag startade också en insamling för att påbörja ett safe house. Vi samlade in pengar. Och vi fortsätter att samla in pengar. Nu med Swisch och en Facebookgrupp Jag förmedlar och ber om pengar. Nu har vi lyckats via Regnbågsfonden få medel till ett boende för 20 personer under 2 år. Vi har också påbörjat ett arbete med 5 andra organisationer kring ett konsortium, som handlar om att skapa trygga levnadsförhållanden och också arbeta med advocay för gruppen. Inte minst för att arbeta med HIV. Nu planerar vi ett gemensamt projekt och söker medel från Forum Syd och We effect.

Vad kan vi lära av detta. Givandet förändras. Avstånd överbyggs med personliga kontakter. Det handlar mycket om det personliga. Den personliga vittnesbörden. De få mellanhänderna. De snabba resultaten. Och de synliga resultaten kännetecknar båda dessa former av givande och utmanar i grunden de traditionella formerna och givarorganisationer. Givarorganisationer kan aldrig vara lika nära och personliga, kan aldrig förmedla enskilda berättelser med sådan närvaro. I alla fall inte så direkt. Givandet görs för att det finns en trovärdig person som förmedlar medel. En person som gör det för att den känner mottagaren. Och tar inga administrativa avgifter. Lättrörlig och engagerad. Använder sociala media för att omedelbart skapa en berättelse, förmedlar hopp och förtvivlan.

Den andra historien visar också en annan väg. Där det personliga engagemanget startar upp verksamhet, men för att hålla den igång krävs organisationer. Privatpersoner engagerar sig snabbt och fyller upp tomrum där etablerade organisationer inte verkar. Ett privat åtagande som över tid förändras och kan drivas vidare av en organisation. Privatpersonen fungerar som en entreprenör, som fångar intresse och har förmåga att starta saker. Men inte lika bra på att över tid driva verksamheter. Min grupp safe house friends är tålmodiga och generösa, men det finns en gräns för deras åtagande. Och även min förmåga att återkommande be om pengar. Till boende, till mat och till vård.

Text: Lars-Erik Olsson, Docent socialt arbete, Enhetschef Centrum för civilsamhällesforskning, Ersta Sköndal Bräcke Högskola