Trendspaning: Civilsamhället tvingas välja sida

Den här artikeln är ett utdrag ur Giva Sveriges trendrapport 2022.

Den 11 september 2022 hålls riksdagsval i Sverige. På många sätt är det ett ödesval, inte minst för civilsamhället. Vad händer med de framsteg som sektorn har bidragit till under de senaste decennierna om vi får en regeringspolitik som vilar på populistiska och rättighetsfientliga idéer, frågar sig Sara Damber.

När jag grundade Friends för drygt två decennier sedan sågs företagssamarbeten som någonting suspekt – något som idéburna organisationer borde akta sig för för att inte riskera sitt oberoende. Sedan dess har pendeln svängt – både små och stora organisationer tittar hoppfullt mot näringslivets budgetar.

Tyvärr visar dock Giva Sveriges årliga rapporter ingen anmärkningsvärd tillväxt när det gäller näringslivets finansiering av civilsamhället. Kvartalsekonomin och beroendet av marknaden gör det också ofta svårt att luta sig mot företag som långsiktig finansieringskälla. Det privata givandet har å andra sidan växt en hel del under senare år, men även här präglas givandet av snabba svängningar och allt mindre av långsiktighet och stabilitet.

Samverkan – för vad?
I den här snabbrörliga omvärlden får den offentliga finansieringen en allt viktigare roll när det gäller att bidra med stabilitet och trygghet. Många olika initiativ har sjösatts på senare år för att underlätta flödet av pengar från det offentliga till civilsamhället. Utgångspunkten är att vi behöver mer samverkan mellan det civilsamhället och det offentliga. Alltså att civilsamhället ska kunna få
betalt för att lösa samhällsproblem – oavsett om det handlar om IOP:er, utfallskontrakt eller öronmärkta coronapengar.

Gott så. Att samverka för att lösa de viktigaste samhällsproblemen kräver dock en samsyn kring vilka de är. Samtidigt går den politiska retoriken och den allmänna debatten åt andra hållet. Centrala utgångspunkter – som alla människors lika värde och värnandet av grundläggande mänskliga rättigheter – utgör inte längre en självklar grund för samtalet.

Centrala utgångspunkter – som alla människors lika värde och värnandet av grundläggande mänskliga rättigheter – utgör inte längre en självklar grund för samtalet.

Inom forskningen har det länge talats om civilsamhällets förflyttning från röst (=fri och oberoende utmanare till det offentliga) till service (=utförare av välfärdstjänster). I praktiken handlar det för många organisationer snarare om att försöka vara både röst och service. När den politiska diskussionen inte längre bottnar i en samsyn kring grundläggande värderingar blir den balansakten allt svårare. Med en regering med populistiska och rättighetsfientliga inslag kommer frågan att ställas på sin spets.

Lydig tjänare eller oberoende röst?
Med den utveckling vi ser idag tror jag att flera organisationer inom en snar framtid kommer att tvingas ställa sig själva frågan om hur och på vilka områden de kan och ska samarbeta utan att riskera sitt oberoende. Inte från marknaden – utan från staten. Eller mer tillspetsat kommer civilsamhället tvingas välja sida: Lydig tjänare eller fri och oberoende röst? Lappa och laga i systemet eller förändra det i grunden?

Lydig tjänare eller fri och oberoende röst? Lappa och laga i systemet eller förändra det i grunden?

För vissa organisationer kan det innebära att säga nej till offentliga medel för att möjliggöra annan finansiering. Andra kanske att väljer att renodla eller dela upp sin verksamhet.

På en mer övergripande nivå tror och hoppas jag på en mer högljudd debatt om hur statens finansiering av civilsamhället ska se ut. En debatt som inte enbart handlar om hur vi gemensamt tar ansvar för civilsamhällets överlevnad – utan också dess oberoende. Det är dags för civilsamhället att ta plats i framsätet och leda samtalen framåt.

Sara Damber är verksamhetschef för Stenbecks stiftelse, social entreprenör och aktuell som författare till boken ”En handelsresande i godhet”. Sara grundade som 18-åring antimobbningsorganisationen Friends. Därefter har hon även grundat och drivit Reach for Change, Youth 2030 Movement och Child10, som alla på olika sätt arbetar för att stärka barns och ungas rättigheter.