Bilder är avgörande för att skapa engagemang för insamlingsorganisationers arbete. Men reflekterar vi över vilken världsbild bilderna kan bidra till? En växande rörelse kräver ett slut på ”white saviourism” – som framställer vita välgörare som hjältar och riskerar att bidra till rasism.
I slutet av förra året beslöt brittiska biståndsorganisationen Comic Relief att de med omedelbar verkan slutar med kändisresor till Afrika i syfte att samla in pengar till verksamheten.
”Mycket har förändrats under Comic Reliefs 35 år, sättet vi samlar pengar på måste också förändras ” sa Sir Lenny Henry, som grundade Comic Relief 1985, till the Guardian,
Organisationen meddelade också att de ska sluta skildra kontinenten med bilder av svältande barn, bilder och videos som används ska vara tagna av lokala fotografer och filmskapare med ett ”mer autentiskt perspektiv”.
“Det finns en formel för hur insamling bedrivs, men det måste inte ske så” sa organisationen chef, Ruth Davison till the Guardian.
Beslutet fattades som ett svar på omfattande kritik att organisationen bidrar till ”white saviourism” – ett kolonialt narrativ som förstärker vithets-normen och idén om att västvärlden måste hjälpa passiva offer i låginkomstländer.
Pågående debatt även i Sverige
En växande rörelse påpekar att sådan kommunikation riskerar att förstärka rasism och kräver ett slut på white saviourism. Det finns de som anser att detta inte bara är en fråga om Storbritanniens koloniala arv, utan en problematik som också berör Sverige och svenska organisationer.
– Vi måste förstå att även goda intentioner kan leda till rasism och i detta fall måste vi bortse från ”godhetstanken” för att komma till roten av problemet, säger Mona Nechma, projektledare för antirasistiskt arbete, på Sveriges ungdomsorganisationer, LSU.
Mona är en aktiv röst i den svenska debatten om problemet och en av två programledare för podden Vidga Normen.
– Det finns en bristande förståelse för konsekvenserna av white saviourism bland svenska organisationer. Det är viktigt att erkänna det och ta in kompetens inom organisationerna som kan bygga upp en rättvis och representerande kommunikation, säger hon.
Inte enbart en kommunikationsfråga
HR-experten Linn Malmborg, som bland annat arbetat för We Effect och varit vice ordförande för svenska Amnesty, håller med om resonemanget och tillägger att insamling och kommunikation en del av en större fråga.
– Organisationer behöver bli mer seriösa i sin strukturella analys av ojämlikheter och ett rättighetsbaserat arbete, då kommer det genomsyra även avdelningar som jobbar med insamling och kommunikation, säger hon.
Linn menar att många organisationer har eldsjälar som driver frågan, men de saknar stöd hos ledningen.
– Utan förankring hos ledning kommer det stå och falla med dessa personer. Det är möjligt att insamlingen sjunker i organisationer som arbetar rättighetsbaserat hela vägen, men frågan är ju hur etiskt det är att vara beroende av icke-rättighetbaserad kommunikation för att bedriva ett rättighetsbaserat arbete, säger hon.
Linn tror att en gemensam uppförandekod, som styr hur insamling och kommunikation bedrivs rättighetsbaserat, skulle kunna vara en bra start för insamlingsbranschen. Men först och främst krävs det konkret handling.
– Jag upplever det lite symptomatiskt att man hellre planerar att förändra sig än att bara helt enkelt genomföra förändringen. Enskilda dokument gör sällan skillnad utan risken blir att det istället används som ett alibi att signa det och sen fortsätta så som en alltid gjort.
Giva Sveriges generalsekreterare Charlotte Rydh välkomnar diskussionen och lyfter även begreppet ”fundraising’s social role”.
– Diskussionen om normer och strukturer i ideella organisationer och hur kommunikationen speglar detta är jätteviktig, och jag är glad att den nu tar fart, särskilt som det var något vi lyfte i vår trendrapport för 2020. Jag vill gärna passa på att lyfta ytterligare en dimension relaterat till white saviourism; begreppet ”fundraising’s social role”, som handlar om vilka ställningstaganden organisationer med privat finansiering bör göra oavsett om det strider mot deras egna ändamål eller inte.
Charlotte tror att fortsatta samtal är vägen framåt, och vill sätta fokus på frågan tillsammans med medlemmarna.
– Jag är inte säker på att en uppförandekod är rätt väg att gå i första steget utan tror att det viktigaste nu är att föra samtal och diskussion, både inom enskilda organisationer och tillsammans som sektor. Vi behöver arbeta för att uppdatera bilden av vad vi gör, vad vårt bidrag är och vilken effekt det ger. Bilden av insamlingsbössan och allt den står för är förlegad, och bidrar till att skapa en obalans mellan mottagare och givare. Jag ser fram emot att vi på Giva Sverige tillsammans med våra medlemmar och andra fortsätta arbeta för att hitta sätt att kommunicera insamling och givande som både är rättighetsbaserat och engagerande.
Text: Marcus Lundstedt, We Effect
Läs mer om white Saviourism här:
https://en.wikipedia.org/wiki/White_savior
https://fuf.se/varfor-ar-jesus-vit-diskussion-om-white-savior-complex/
https://www.instagram.com/nowhitesaviors/
https://communitycentricfundraising.org/