Den här artikeln är ett utdrag ur Giva Sveriges trendrapport 2021.
Civilsamhällets svaghet i konkurrensen om politikens uppmärksamhet och offentliga krisstöd är att vi är splittrade och lätta att förbise. Och det är vårt eget fel, menar Ulrika Stuart Hamilton.
Medan idrottens och kulturens svårigheter under pandemin diskuterats på alla ledarsidor och på kultur- och sportredaktioner, och medan politikerna nästan tävlat med varandra om att vara mest bekymrade över fallande publikintäkter och frilansares svåra situation, har det spretiga civilsamhället glömts bort.
Men i varje kris blir också civilsamhällets styrka tydlig. Vid skogsbränder, flyktingvågor eller när en pandemi drar över världen då visar sig människors förmåga att spontant, i nätverk eller inom föreningar snabbt organisera insatser och ställa upp.
Men i varje kris blir också civilsamhällets styrka tydlig.
Men är vi framförallt spretiga och bortglömda eller starka och flexibla?
Både och. Det civilsamhälle som syns i kris är de frivilliga krafterna. En annan del av civilsamhället utgörs av den reguljära idéburna välfärden: dvs stiftelser, ideella föreningar, församlingar, vissa aktiebolag och kooperativ, som utan vinstsyfte driver sjukhus, äldreboenden, assistansverksamhet, HVB-hem, tjej- och kvinnojourer och mycken annan social verksamhet. Det är verksamheter baserade på en egen övertygelse som utan vinstsyfte varje dag möter patienter, deltagare, brukare eller boende.
Men i krispolitiken gäller det att hålla ännu en tanke i huvudet: välfärdsaktörer i civilsamhället har likheter med helt vanliga företag. Det behövs t ex både kapital och personal. Denna del av civilsamhället – idéburen välfärd – hamnar mellan stolarna i debatten. Det offentliga Sveriges reaktioner under inledningen av pandemin var inget undantag: utformningen av stöd för korttidspermitteringar, omsättningstapp och hyreskostnader var alla gjorda utan några tankar på civilsamhället möjligheter och behov.
Det som stod i fokus för beslutsfattarna (innan vi påminde om vår existens!) var vanliga kommersiella företag. Inte heller när sedan regioner och kommuner skulle få statligt stöd för merkostnader pga pandemin fanns några plogade vägar för att dessa stöd också borde komma idéburna aktörer till del, trots att dessa – precis som de offentliga – har haft merkostnader för materiel, sjukskrivningar och vikarier.
Även volontärarbete och andra frivilliga insatser förutsätter att det finns en infrastruktur av personer som organiserar, har kunskap och utrustning. I akuta kriser förutsätts de poppa upp och fungera men självklart finns de även tillvardags. De är med i föreningar och nätverk. De bedriver även utan någon pandemi sociala aktiviteter för barn, äldre och ensamma.
Forskare har nyligen mätt detta engagemang och det är fortsatt starkt i vårt land. Är vi alltså både starka och svaga, både närvarande och bortglömda? Ja – och det är delvis vårt eget fel . ”Söndra och härska” är den strategi när ett större sammanhang delas upp i mindre delar för att lättare i små portioner kunna domineras och styras. Problemet är att vi i civilsamhället skapat denna splittring alldeles själva. Och den är en svaghet.
Är vi alltså både starka och svaga, både närvarande och bortglömda? Ja – och det är delvis vårt eget fel
Nu är tid att fundera på hur vi själva ska positionera oss i det nya organisatoriska landskapet. Mot bakgrund av corona-krisen, vilken är den optimala strukturen för att driva våra frågor och utvecklas, kanske t o m växa? Är vi effektiva är det gäller att driva våra gemensamma villkor och intressen. Är vi begripliga för omvärlden?
Jag sneglar avundsjukt på å ena sidan idrottsrörelsen som i dessa sammanhang är tydlig och alltid tycks kunna uppträda med en röst för en stor och mångfacetterad rörelse. Eller för den delen näringslivets intresseorganisationer. Hur enkelt är det inte för politiken och media att veta vem man ska diskutera förslag och synpunkter. Eller för att citera en amerikansk utrikesminister: ”Who do I call if I want to talk to Europe?” En svensk minister eller riksdagsledamot och media kan ha samma problem att se vem som talar för civilsamhället. Därför fanns vi inte med i de ursprungliga coronastödpaketen.
Vid årsskiftet togs några steg i en riktning mot större organisatorisk rationalitet. De båda fristående arbetsgivarföreningarna Arbetsgivarföreningen KFO och Arbetsgivarförbundet Idea gick samman och bildade Fremia (som uttalas främja).
Samtidigt utvecklar Famna – riksorganisationen för idéburen välfärd och Forum – idéburna organisationer med social inriktning dag för dag sitt samarbete. Sedan ett drygt år sitter vi tillsammans och delar kontor. Nu har också Giva Sverige flyttat in. Vi skriver gemensamma remissvar, utvecklar gemensamma projektidéer och uppträder utåt allt oftare tillsammans i kontakter med makthavare och beslutsfattare.
Och sist men inte minst är Nysta-projektet ett spännande exempel på dynamik och nytänkande när olika delar av civilsamhället går samman – ett projekt som skapades som ett utflöde av vårens krishantering. Vad vill civilsamhället vara efter pandemin? Hur kan vi flytta fram våra positioner? Läs mer och ladda ner Nystarapporten på www.nysta.nu
Ulrika Stuart Hamilton, generalsekreterare på Famna – riksorganisationen för idéburen välfärd
