Ledare i Patos, 5 juli 2024
När jag tittade igenom programmet inför Almedalsveckan slogs jag av att det var fler samtal om civilsamhällets finansiering än tidigare år. Helt naturligt med tanke på de förändringar som skett av den offentliga finansieringen, men också utifrån utvecklingen av nya finansieringsmodeller relaterat till impact och resultat.
Civilsamhällets finansiering är en huvudfråga för Giva Sverige. Därför höll även vi debatt på detta tema under rubriken ”Vem ska finansiera civilsamhället – staten, kapitalet eller medborgaren?” Precis som tidigare år samtalade vi om förutsättningarna för en balanserad finansiering för ideella organisationer som är hållbar över tid. Kändes positivt att fler belyser frågan om finansiering för civilsamhället, men också trist att vi inte kommit längre. Och med “vi” menar jag både politik och civilsamhälle.
Så på färjan hem från Almedalen kom jag att tänka på en text jag skrev till tidningen Kurage 2017. En text där jag ombetts resonera kring civilsamhället och pengarna. Och när jag nu läste den igen, kändes det lite sorgligt att vi i civilsamhället inte pratat tillräckligt mycket om pengar de senaste sju åren.
Så – som inspiration eller provokation – här kommer artikeln igen. Och orkar du inte läsa hela nu, så spara den till senare i sommar. Eller ta bara med dig slutklämmen:
”Det ligger på civilsamhällets organisationer med dess medlemmar, volontärer, aktivister och medarbetare att ta ansvar för vår finansiering. Det är vi som måste motivera andra enskilda personer likväl som beslutsfattare om värdet av den verksamhet vi bedriver eller att de ändamål vi arbetar för är viktiga. Det är vi som måste våga prata om pengar, och vad pengar kan åstadkomma.”
Hoppas vi kan fortsätta prata om balanserad och hållbar finansiering tillsammans, och varför det är viktigt. Men först ska jag ta lite ledigt och vill passa på att önska dig en härlig sommar!
Charlotte Rydh
generalsekreterare Giva Sverige
Oberoende finansiering gör oss starkare
(Artikeln publicerades i Kurage januari 2017. Uppdatering av siffror har gjorts för att spegla civilsamhällets finansiering idag, vilken är likartad som då)
”Det är ofta svårt att prata om pengar i Sverige. Privat talar vi inte gärna om hur mycket vi tjänar eller vad saker kostar. Det gäller även för ideell sektor. Helst pratar vi om vad vi gör, mindre gärna om att det kostar pengar. Vi är för det mesta sparsamma och försiktiga med kostnaderna, men precis lika ofta försiktiga med intäkterna. Vi vill inte stå med mössan hand och absolut inte associeras med välgörenhet.
Denna ovilja att prata pengar hindrar dock civilsamhället att ta plats som en frispråkig, fristående och jämbördig part i samhället. Civilsamhället är inte en ersättare till något annat, varken till den offentliga sektorn eller det privata näringslivet. Det är heller inte den tredje sektorn i någon slags rangordning i samhällsstrukturen. Civilsamhället har ett helt eget berättigande. Det är en sektor som fyller en funktion i samhället alldeles i sin egen rätt. Ett fristående civilsamhälle är en förutsättning för föreningsfrihet, engagemang, demokrati, öppenhet och fri debatt. Ett samhälle där vi får ha olika åsikter och engagera oss för de områden, frågor eller ändamål som vi tycker är viktiga. Och se till att finansiera dem.
För att både kunna vara en nagel i ögat när det behövs och en jämbördig samarbetspart till offentliga och privata aktörer för att lösa stora samhällsfrågor behöver organisationer i ideell sektor en stabil och diversifierad finansiering. Det ger oss möjlighet och mod att våga sticka ut hakan lika väl som att göra det ingen annan gör. Det ger civilsamhället ett oberoende gentemot andra aktörer. Att tro att någon del av samhällsstrukturen är helt oberoende är förstås inte rimligt. Offentlig, privat och ideell sektor är alla beroende av varandra, och inte någon av sektorernas finansiering är oberoende. I alla tre sektorerna är det i grunden vi som enskilda individer som på olika sätt finansierar verksamheten. För offentlig sektor är det vi som skattebetalare, för näringslivet som kunder och för ideell sektor som medlemmar, givare, volontärer, eller indirekt, skattebetalare.
Vilka möjligheter finns idag att skaffa sig detta oberoende? Sedan tio år tillbaka tar Giva Sverige årligen fram en rapport med fokus på finansieringen av ideell sektor. Där strävar vi efter att ge en bild av hela sektorns finansiering, med en fördjupning inom gåvogivande. Det är svårt att få en heltäckande bild, framför allt eftersom gåvostatistiken i Sverige är begränsad till Giva Sveriges medlemmar och övriga organisationer med 90-konton. Däremot gör SCB numera datainsamling på årsbasis vilket ger en bred överblick över sektorns finansiering. Utifrån SCB:s statistik framkommer att civilsamhället finansieras från huvudsakligen fyra källor. Offentlig sektor står för en tredjedel av finansieringen, medlemsavgifter samt gåvor och bidrag för 17% vardera och försäljning (t ex service- och träningsavgifter) för en fjärdedel.
Så på ett aggregerat plan kan man säga att sektorn som helhet verkar ha en ganska bra riskspridning av sina intäkter, där de privata penningströmmarna står för två tredjedelar av finansieringen. Tar vi en närmare titt på enskilda organisationer ser det förstås inte riktigt likadant ut. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågors (MUCF) villkorsrapport från 2024 visar att medlemsavgifter och bidrag till ordinarie verksamhet är de två intäktskällor som flest ideella föreningar anser är mycket viktiga för föreningens verksamhet.
Många organisationer arbetar idag med korta perspektiv på sin verksamhet, just på grund av kortsiktig finansiering. Beroendet av en eller ett fåtal intäktsströmmar skapar en osäkerhet. Myndigheter, organisationer och stiftelser vill gärna ge projektbidrag för att inte själva binda upp sina resurser, eller för att stödja så många som möjligt. Det skapar inte bara ett resursslöseri i genomförande av insatser som kan behöva längre perioder för att verkligen göra nytta, det skapar också en arbetsmiljö med osäkra anställningar och kompetensförluster.
Självklart är det stora variationer mellan olika organisationers finansiering där en del har en bra balans medan andra kämpar för att klara den dagliga verksamheten. Om vi ska uppnå en frispråkig och jämbördig ideell sektor måste vi diskutera finansieringen i ett mer strategiskt perspektiv gentemot beslutsfattarna såväl som inom organisationerna.
Vi måste helt enkelt prata mer om pengar. Vi måste helt enkelt prata oftare om pengar.
Från att begreppet civilsamhälle knappt fanns i svensk vokabulär på 1990-talet är det nu vedertaget. Det har gjorts utredningar kring olika aspekter på civilsamhället, det har slutits överenskommelser och ideella organisationer finns i politikernas medvetande. Dessvärre har villkoren för civilsamhällets finansiering inte utvecklats i takt, och de initiativ som tas från politiskt håll rör endast statens bidrag. Det saknas ett politiskt intresse för ett helhetsgrepp på hur staten, på olika sätt, kan uppmuntra en oberoende finansiering av ideell sektor som bidrar en större långsiktighet. Politikerna pratar gärna samarbete men inte pengar.
Inom organisationerna behöver det föras en kontinuerlig och fördomsfri diskussion om hur finansieringen ska se ut. Ställa olika finansieringsformer i relation till varandra och se till att ha en balanserad finansiering som inte gör verksamheten för beroende av ett fåtal intäktskällor. Men inga pengar – medlemsavgifter, gåvor, arv, lotter, företagsbidrag, offentliga bidrag, etc, – kommer till ideell sektor om vi inte skapar ett engagemang och förtroende för våra ändamål.
Det ligger på civilsamhällets organisationer med dess medlemmar, volontärer, aktivister och medarbetare att ta ansvar för vår finansiering. Det är vi som måste motivera andra enskilda personer likväl som beslutsfattare om värdet av den verksamhet vi bedriver eller att de ändamål vi arbetar för är viktiga. Det är vi som måste våga prata om pengar, och vad pengar kan åstadkomma.”
