Ledare i Patos, 20 oktober 2023
När statsministern höll tal till nationen den 28 september om den senaste tidens fruktansvärda skjutningar och sprängningar låg tyngdpunkten på de ”hårda” svaren kring brottsbekämpning, polis och rättssamhället. Det är på sätt och vis förståeligt att fokus hamnar på de akuta och omedelbara insatserna i det läge vi befinner oss. Samtidigt var det några ord jag saknade i talet: Civilsamhället, organisationer, föreningsliv. Ingenting av detta nämndes.
Jag fick samma känsla av att en pusselbit saknades när jag lyssnade på partiledardebatten i Agenda den 8 oktober. Civilsamhället och sociala insatser användes där främst som ett slagträ för att påtala debattmotståndarens naivitet: ”Hur kan du tro att fritidsgårdar löser gängbrottsligheten?”
Hur mörkt läget än är så måste vi också fråga oss: Var finns de krafter som kan samla människor runt någonting konstruktivt. Som vill bygga upp, och inte bara riva ner? Och nej, jag är inte naiv. Men jag är benhårt övertygad om att vi måste orka tänka ett steg längre. Vi måste lyfta blicken och se att samhället är större än bara medborgaren, polisen och rättsväsendet. Det är tröttsamt när hoppfullhet misstas för naivitet.
Vi måste orka se civilsamhället. Föreningslivet. För här finns en viktig del av svaret. Inte bara när det gäller våld och kriminalitet utan på alla de utmaningar samhället står inför.
Regeringens budget var på det stora hela en besvikelse för alla oss som arbetar för ett livskraftigt civilsamhälle. Visst finns det ljusglimtar. Som satsningen på social utsatthet, folkhögskolorna och fritidskortet. Men orosmolnen är fler. Särskilt illa är att man skär på flera fronter samtidigt: Studieförbunden, etniska organisationer, biståndet, ungdomsrörelsen och konsumentorganisationer. På alla dessa områden ser vi hur stödet minskar.
Ser inte regeringen värdet av det som de här organisationerna gör? Ser man inte insatserna för lärande och folkbildning? Organisationerna skapar mötesplatser, inte minst i utsatta områden. Precis den typ av verksamhet som vi behöver mer av, inte mindre.
En viktig insikt att ha med sig är att civilsamhället till sin natur är mångfacetterat. Det ser sällan ut precis så som de styrande tänker sig. Titta bara på historien. De svenska folkrörelserna växte fram ur så vitt skilda intresseområden som nykterhet, frikyrkor, konsumentfrågor, kvinnors och arbetares rättigheter. Det är spretigt, just för att vi människor är spretiga. Och det växer underifrån.
Samma sak är det idag. Om vi vill ge människor möjlighet att bygga demokrati och engagera sig i sitt lokalsamhälle måste vi ha en inkluderande syn på hur denna organisering får se ut.
En annan viktig insikt är att civilsamhället också är röstbärare. Organisationerna bygger demokrati. Genom organisationer kan människor forma gemensamma politiska krav och driva dessa. Idéer kan stötas, blöta, födas och överges. Nya allianser och kompromisser kan formas i mötet mellan människor.
Men måste staten finansiera allting? Kan inte organisationerna samla in pengar själva?
Jo, självklart. Och det gör vi redan. Men givandet är ingen kran som kan stängas av och på utifrån politikens nycker. Den typ av plötsliga neddragningar som vi sett otaliga exempel på de senaste åren riskerar faktiskt att underminera förutsättningarna för givande. Civilsamhället tillhandahåller också väldigt kostnadseffektiva tjänster till samhället eftersom vi bygger så mycket av vår verksamhet på frivillighet.
Privata och statliga medel blandas ofta i ett och samma projekt. Organisationerna bidrar med en viss del från givande och får en viss del från staten. En plötslig och drastisk neddragning kan få konsekvensen att hela projektet måste ställas in. Och hur ska du kunna samla in pengar till ett projekt som inte längre finns?
Den här ryckigheten riskerar att skada förtroendet hos givaren, och rubba balansen i samhällskontraktet mellan civilsamhällesorganisationerna och staten. Det som är så viktigt för demokratin och hela samhällsgemenskapen.
Seriös insamlingsverksamhet kräver kompetens och långsiktighet. Samma sak är det med den offentliga bidragsgivningen, också där krävs långsiktighet. Om det är någonting jag saknar från regeringen så är det detta: Var finns den långsiktiga visionen för civilsamhället och föreningslivet? Var finns det röda tråden?
Och var finns hoppfullheten?
Charlotte Rydh
Generalsekreterare, Giva Sverige
