Giving Season är här och med den kommer samtalet om vad det innebär att ge. De som varit med länge vet att både synsätt och språkbruk skiftat otaliga gånger – perspektiv har växlats, tonlägen justerats, kunskapsläget vuxit. Men trots förändringarna menar jag att samma innersta hjärta finns kvar; grundkänslan av vilja att nå ut, att beröra, att göra något som spelar roll. Den känslan är lika levande i dag som för fyrtio år sedan.
Första gången jag själv kom i kontakt med den var jag nio år gammal. Det var då jag skänkte alla mina pengar (125 kronor) till ett skolprojekt i Kenya. En summa jag sparat för att kunna köpa ett dockhus med små kaninfigurer. Men så dök hon upp i bykapellet, den vithåriga missionärstanten av gamla sorten, hon som drev skola i en förstad till Nairobi. Det var 80-tal, på radion spelades ”we are the world” och i de så kallade I-länderna spreds uppfattningen att man skulle ”rädda de stackars barnen i Afrika”.
Man kan raljera över detta nu, men allt var inte av ondo. För när missionären visade sina gryniga diabilder fick hon världen att öppna sig, där och då, i den gamla kapellsalen som även tjänade som gympasal, biosalong och fritidsgård. Och jag ville in i den världen. Så jag gav henne pengarna. Kände nästan omedelbart hur nya vägar öppnades, ut från byn i det norrländska inlandet, in i en dittills onåbar, yttre verklighet. Ett ögonblick så mäktigt att det fortfarande svindlar när jag tänker på det.
Många år senare, när jag som student bodde i en liten by på Haitiska landsbygden, gav jag bort skolmaterial till en grupp barn. Ett försök att återgälda all den gästfrihet man visat. Senare samma kväll, när byn slukats av mörkret, knackade det på dörren. Utanför stod en äldre kvinna, jag kände igen henne som mormor till nioåriga Esmeralda. I handen höll hon en korg med ägg, varsamt nedpackade i lite gräs. Vi kunde inte prata med varandra så vi bara höll händer en stund, log och tackade på våra egna språk. Jag skulle inte säga att någon av oss sysslade med välgörenhet eller global handel. Även om våra förutsättningar skiljde sig dramatiskt åt, minns jag främst två människor som knöt an till varandra. Skapade samhörighet och nådde in i varandras världar med de medel som stod till buds.
Ytterligare några år går. Jag blir singelmamma och långtidssjukskriven, lever på lägsta ersättningsnivån från försäkringskassan. I min närhet finns en kvinna som flytt sin våldsamma partner mitt i natten, utan möjlighet att packa. Vad kunde vi ge varandra? Mycket, skulle det visa sig. En liten, lokal insamling på sociala medier såg till att hon och hennes tvååring fick varma vinterkläder, leksaker, hygienartiklar och en barnvagn. Vi kunde också bjuda hem varandra och dela vår mat, visa på omsorg och gemenskap i ett klimat där politiker hamrar in exkluderande budskap om välfärdsturister och utanförskap, att vi ska bekämpa bidragsberoende snarare än förebygga fattigdom. När en bekant kom över med matlådor och en julgran var det inte bara givmildhet, det var också en revolt mot ett samhälle genomsyrat av individualism och benhård klara dig själv-mentalitet. Där accepterandet av hjälp är något skamligt, ett tecken på tabubelagd svaghet.
Så det jag vill addera till samtalet om givande, är synen på detta som något radikalt, samhällsomstörtande, något som förändrar givaren lika mycket som mottagaren. Och påminna om att rollerna inte är så fasta som vi kanske tror. Den som en gång ger, kan senare i livet bli den som tar emot. Inget i detta borde kännas skamfyllt. Att behöva andra och visa omsorg är grundvillkoret för vår existens, det är att vara mänsklig. Och att ge handlar inte främst om godhet, det är att sträcka ut sin hand i världen och låta sig vävas in i helheten. Där jag tror att vi som människor vill och behöver vara.
Jessica Eriksson
Skribent och tidigare medarbetare på Giva Sverige
