Charlotte Rydh Under de senaste två veckorna har jag tänkt mycket på de samtal och möten jag hade på vår årliga konferens om insamling och givande, Insamlingsforum. De berättelser som delades från scenen och den kunskap som spreds genom seminarier väckte nya tankar och insikter men det som dröjer sig kvar är alla de samtal som uppstår i mellanrummen. I trappan, vid fikat, under middagen eller med grannen på stolen bredvid. Mikromöten med människor jag känner väl och med personer jag nyss fått chans att hälsa på. Möten som bekräftar mina perspektiv men också utmanar mig när vi tycker olika.
En röd tråd från stora scenen under årets Insamlingsforum handlade om våra röster, om att låta olika perspektiv komma till tals och ta plats.
Från scenen vittnade flera organisationer om hur deras budskap begränsas, ifrågasätts eller inte får samma utrymme som andra aktörer. Politiker vill stoppa budskap de ogillar. Annonser som kan uppfattas som kontroversiella stoppas trots att organisationer köper annonsplats. EU:s direktiv om politisk reklam tolkas så snävt att budskap från ideella organisationer riskerar att klassas som politisk påverkan, trots att det enligt svensk lag är samhällsinformation.
Detta är inte enskilda händelser, utan uttryck för en bredare utveckling där utrymmet för civilsamhällets röster krymper och gör det svårare att organisera sig, engagera givare och driva opinion. Det handlar sällan om direkta förbud, utan om gradvisa förskjutningar där röster trängs undan tills de riskerar att tystna. Demokratin hotas inte bara av de som vill tysta oss, den hotas när vi själva inte vågar tala.
Debatter låser sig, nyanser försvinner och viljan att lyssna minskar. För många av civilsamhällets aktörer blir det svårare att nå fram, särskilt för de röster som redan har mindre utrymme. Ett budskap som flera medverkande under Insamlingsforum återkom till var att det inte räcker att bara värna om sin egen röst. Vi måste stå upp för varandra. När en organisation tystas är det inte bara deras problem, det är ett demokratiproblem.
Ett annat uttryck för betydelsen av att organisationer har modet att vara röst för de som inte hörs var att Civil Rights Defenders, Läkare utan gränser och RFSL uppmärksammades som “Årets Förebilder” av juryn för Per Stenbeckspriset. För civilsamhällets organisationer är detta centralt: att inte bara tala för sig själv, utan att stå upp för andras rätt att höras.
Men, det är lätt att även en mötesplats som Insamlingsforum blir en egen bubbla där vi bekräftar varandras perspektiv. Rätten att bli hörd måste också gälla dem vi inte håller med. Annars riskerar yttrandefriheten att urholkas i grunden.
Med den ambitionen medverkade också riksdagens alla partier i ett samtal om människors engagemang, civilsamhället roll och hur vi delar ansvaret mellan medborgaren, organisationerna och stat. Det blev ett samtal där olika åsikter och perspektiv fick komma fram, även om det också blev en påminnelse om hur lätt det är att falla in i en politisk debatt, som gör att vi kanske ändå inte lyssnar så öppet som vi borde.
Det jag tar med mig är att de fysiska mötesplatserna, stora som små, är nödvändiga för en stark demokrati. För det är där det prövas: att lyssna – på riktigt. Att ställa frågor. Att orka samtala även när vi inte håller med varandra. Att inte avfärda någon för vilken organisation de representerar eller vilken politisk färg de har.
Att värna utrymmet för olika åsikter är inte alltid enkelt. Men det är nödvändigt. Därför behövs mötesplatser där samtal och perspektiv kan mötas bortom de sammanhang vi redan känner. Nu måste vi se till att de blir fler – och att vi talar för varandra.
Charlotte Rydh, generalsekreterare
