Ledare: Ryckighet och brist på långsiktighet skadar civilsamhället

Ledare i Patos, 30 juni 2022.

Jag njuter som vanligt av försommarens fantastiska ljus, men i år står det i stark kontrast till omvärldens mörka utveckling under vintern och våren 2022. Frustrationen späs också på när jag inför våra politikersamtal i Almedalen tillsammans med Fremia konstaterar att civilsamhället är omhuldat och viktigt på ett övergripande plan  – men när det kommer till konkret politik som bygger på tillit och långsiktigt stabila förutsättningar som gynnar en utveckling av civilsamhället är det magert med visioner, förslag och insikter.  

Även om det finns positiva inslag i partiernas svar på den enkät vi gjort med utgångspunkt från förslag i Nysta-rapporten från 2021, ökar ändå min oro över civilsamhällets framtida finansiering och därmed våra medlemmars möjlighet att fortsätta växa, utvecklas och bidra till ett gott samhälle i Sverige och internationellt. Inriktningen på våra medlemmars verksamheter är olika men ryckigheten och avsaknaden av stabila och långsiktiga villkor undergräver förutsättningarna för civilsamhället att vara den kraftkälla vi har potential till, och som i en osäker värld är alltmer betydelsefull. 

Ett tydligt exempel som har direkt påverkan på många ideella organisationers verksamheter är hanteringen av det internationella biståndet. Dels på grund av de kraftiga och hastiga neddragningar som redan skett inom svenskt bistånd till följd av avräkningarna, dels på grund av de ännu större neddragningar som skulle bli följden om enprocentmålet överges. Det är oroade tendenser till att biståndet används som någon form av regleringskran i budgeten. En sådan politik kan få allvarliga konsekvenser, inte bara för de som är beroende av insatser från svenska ideella organisationer utan också för de grundläggande förutsättningarna för hela civilsamhället.    

I Sverige finns en stark solidaritet och vilja att ställa upp för andra. Svenska folket har på kort tid donerat hela två miljarder kronor till drabbade i Ukraina. Dessförinnan skänkte många svenskar pengar till organisationer som jobbade med effekterna av pandemin. Och just nu startar många organisationer insamlingar för att möta svältkatastrofen på Afrikas Horn, där miljontals barn och vuxna drabbats skoningslöst av torka i kombination med stigande matpriser. Att vi har en stark grundstruktur i civilsamhället ger oss förutsättningar att mobilisera och agera snabbt när kriser uppstår – här hemma och ute i världen. 

Svenskarnas engagemang tar sig olika uttryck: kollekt i kyrkan, syjuntan som stickar och säljer på julmarknad, månadsgivande eller en spontan gåva i morgonrusningen. Men allt bottnar ur samma vilja att hjälpa på det sätt man själv kan. Faktum är att givandet har ökat varje år under femton års tid, trots att givandet inte värdesätts politiskt och förutsättningarna för att uppmuntra givande varit otillräckliga och ändrats fram och tillbaka flera gånger.   

Viljan att ge speglar också djupare mänskliga egenskaper som är centrala för samhället. Under pandemiåret 2021 ökade andelen svenskar som tror att de själva kan bidra och göra skillnad, från 58 till 66 procent (Novus/Giva Sverige). I samband med invasionen av Ukraina steg andelen ytterligare, till 67 procent. Vid sidan av detta ser vi att stödet för Sveriges bistånd ligger kvar på en hög nivå. 54 procent tycker att det är lagom eller att det bör öka, trots att ekonomin viker nedåt (Kantar Sifo/Sida).   

Det finns ingen motsättning mellan privat givande och bistånd eller annat stöd via skattsedeln. Tvärtom, båda delarna måste finnas för att bygga en långsiktig finansiering för civilsamhället. Tyvärr ser vi tecken på att man från politiskt håll inte har den fulla insikten om hur viktigt samspelet är mellan ett stabilt statligt stöd, det privata givandet och civilsamhällets långsiktiga förutsättningar. Ett exempel på det är att en skattereduktion för gåvor har införts, avskaffats och införts igen men utan att någon hänsyn har tagits till de förbättringsförslag som framförts från organisationerna. Ett annat att det finns ett totalt ointresse att sätta sig in i bättre anpassade lösningar för ett ökat givande, som matchning av gåvor. 

Samtidigt upplever många organisationer hur mattan har dragits undan när det gäller det statliga stödet. Nu senast genom beslutet att avräkna initialt 10,3 miljarder kronor från biståndsbudgeten för att finansiera flyktingmottagande i Sverige. Även om detta är möjligt att göra inom ramen för regelverket betyder det inte att det är lämpligt eller rimligt när konsekvenserna blir förödande på flera sätt:

• Viktig verksamhet går om intet. Ett stort antal aktiviteter har ställts in och kommer inte kunna genomföras trots beskedet om att delar av biståndet ska betalas ut ändå. Det rör exempelvis möten om könsbaserat våld i Kenya och insatser för kvinnors fredsbyggande i Irak och Syrien.   

• Organisationernas kapacitet försvagas. Möjligheten att snabbt agera vid kriser, som i Ukraina, bygger på att civilsamhället har en hög nivå av kompetens och kapacitet att agera snabbt. Signalen som regeringen nu skickat ut, att livsviktiga resurser kan dras undan på ett ögonblick, slår mot organisationernas långsiktiga förmåga. Hur ska en organisation kunna skapa trygga arbetsmiljöer där specialistkunskap kan utvecklas och förvaltas om man inte kan vara säker på att beslutade bidrag kommer att förbli beslutade?  
• Mer resurser måste läggas på administration. De plötsliga neddragningarna innebär ett stort administrativt merarbete för organisationerna i form av konsekvensanalyser, revidering av budgetar och avtal. Tid måste läggas på pappersarbete i stället för att genomföra viktig verksamhet.   
• Insamling av gåvor försvåras. Eftersom privata och statliga medel ofta blandas i ett och samma projekt (Sida kräver tio procents egeninsats för sina projektpengar vilket oftast tas från insamlade gåvomedel) kan plötsliga neddragningar få konsekvensen att hela projektet ställs in. Det går helt enkelt inte att bedriva insamling till exempelvis ett vattenprojekt i Zambia som plötsligt måste avbrytas när staten drar undan sin del av finansieringen från en dag till en annan. Det skadar förtroendet hos givaren.   

Konsekvenserna ovan är inte unika för förändringarna i biståndsbudgeten. Förändrade förutsättningar som sker från en dag till en annan slår både mot organisationernas långsiktiga förmåga att agera, och mot allmänhetens förtroende. Ett självständigt och starkt civilsamhälle är en central del av den svenska demokratin. Men för att vi ska kunna arbeta för våra uppdrag och ändamål krävs stabila förutsättningar, både när det gäller givande och när det gäller statligt stöd.  

Detta kommer vi lyfta med alla partiledare inför höstens val. Är du nyfiken på vad partierna tycker om de långsiktiga förutsättningarna för civilsamhället ska du hålla utkik den 1 juli. Då publiceras rapporten på vår hemsida. Och efter en sista vända viktiga diskussioner med alla riksdagspartier i Almedalen, ska jag och mina kollegor koppla av och ladda om så att vi kan gå in med ny energi i en höst där civilsamhället måste ta plats och utrymme både under och efter valrörelsen.  

Charlotte Rydh, generalsekreterare, Giva Sverige