Den här artikeln är ett utdrag ur Giva Sveriges trendrapport 2024.
Under mina 12 år i Sverok har ungas förmåga att organisera sig och deras vilja att förändra sin omvärld till det bättre gjort stort intryck på mig. Det finns en enorm viljekraft där ute och en otålighet att få bidra till att göra det bättre för andra människor.
I Sverok kan det handla om allt från att genomföra en brädspelskväll för barn på det lokala biblioteket till att medverka på möten med kommunpolitiker för att öppna en spellokal för unga i närområdet. Det är mina unga medlemmar som kontaktar biblioteken, tar mötet med kommunpolitikern, öppnar dörrarna till spellokalen varje dag och driver de digitala fritidsgårdarna på Discord. Detta är vad jag ser i mitt dagliga arbete på min sida av bordet. På andra sidan av bordet sitter de vuxna och stretar emot. De vill att ungdomar ska göra precis som de själva alltid har gjort och organisera sig på det traditionella sättet.
Jag ser alltså två trender just nu: en trend som pekar på att unga organiserar sig mer än någonsin och en trend där vuxna felaktigt säger att unga inte orkar engagera sig i föreningslivet eftersom de är för lata. Det är lätt att det uppstår två läger. Jag tror att de båda uppfattningarna finns av en anledning, men att det inte handlar om engagemang utan föreningens relevans och tillgänglighet. Jag tror att vi har glömt bort varför föreningen som vi är med i startade en gång i tiden. Vi måste ta oss en ordentlig funderare på vår relevans och de trösklar som vi bygger just nu. Detta för att på sikt kunna möta upp trenden att fler barn och unga vill bidra och engagera sig, men på sina villkor.
För mig är föreningen en mötesplats och något som skapar sammanhang. Det är en plats för likasinnade och en form som gör att vi gemensamt kan öppna en lokal eller skapa nationell samhällsförändring. För att då kunna möta upp det engagemang som finns måste verksamheten som bedrivs i föreningen vara givande för den potentiella medlemmen och det är här jag tycker att vi i civilsamhället har misslyckats. Vi är dåliga på att möta upp med frågan ”vad vill du göra?” och vi begränsar medlemmarnas handlingsutrymme i föreningen genom att förflytta makten bort från medlemmarna. Antal huvuden och givare vägs tyngre än engagemang och inflytande. Det är det här det individuella engagemanget stryps.
Som ett exempel så tar det i Sverok 20 minuter att starta en ny förening och 30 minuter att genomföra ett årsmöte. Vi kräver att de en gång per år meddelar oss vad föreningen har gjort under året och sedan får de bidrag av oss. Vi har låga trösklar för engagemang och tycker det är okej om föreningen har fyra spelträffar hemma vid middagsbordet. Vi tvingar inte ovanifrån att de ska bedriva någon viss typ av verksamhet och allt är helt på medlemmarnas villkor, och så har det varit sedan 1988. Samtidigt har vi en hel uppsjö av utbildningar, 16 kompetenta medarbetare och ett Riksmöte där den yngsta medverkande är 10 år. Med låga barriärer sätter vi medlemmarnas engagemang och sakfrågan först. Vill du bara spela spel? Kör på. Vill du ta nästa steg efter du väl har kommit in? Varsågod, vi finns här för er.
Det är lätt att strama åt, tajta till och strukturera upp. I stället borde vi göra allt vi kan för att öppna upp, sänka trösklarna och värdera engagemanget högre än antalet medlemmar och givare
I en tid där kraven på våra organisationer ökar, vår existens ifrågasätts och spelplanen för vår finansiering ändras får vi inte glömma bort var vi kommer ifrån. Det är lätt att strama åt, tajta till och strukturera upp. I stället borde vi göra allt vi kan för att öppna upp, sänka trösklarna och värdera engagemanget högre än antalet medlemmar och givare. Det är dags att återgå till att fokusera på engagemang, det är så vi fångar upp framtidens medlemmar, får dem att stanna kvar och i framtiden bli trogna givare.
Om Max Horttanainen
Max är före detta Förbundsordförande för Spelkulturförbundet Sverok.
