Trendspaning: Länge ignorerat, nyss värdesatt och nu omprövat: Kan gåvor ersätta skatter?

Den här artikeln är ett utdrag ur Giva Sveriges Trendrapport 2025.

Givarorganisationernas politiska legitimitet är skör. Litet hårdraget var ”folkrörelserna” under en lång tid de enda organisationer som politiken inte ignorerade utan erkände som
samhällsviktiga. För 30 år sedan tillsatte en borgerlig regering en beredning om främjande av ”ideellt arbete” i vidare bemärkelse. För 20 år sedan bildade Riksbankens Jubileumsfond en områdesgrupp för forskning om ”civilsamhället” och sex år därefter fick Vetenskapsrådet regeringens uppdrag att utlysa medel för sådan forskning. Insikten om de ideella insatserna betydelse för bland annat ekonomi, folkhälsa och demokrati växte.

Hur paradoxalt är det då inte att många av dessa organisationer just nu upplever att de arbetar i en hård motvind från den borgerliga regeringen. Med misstro tycks de regerande partierna ha tagit organisationerna på orden och inte bara bönhört deras önskemål om armlängds avstånd till politiken; de har utsträckt principen till att gälla avståndet till
skattemedlen. För exempelvis bildningsförbund, biståndsorganisationer och trossamfund är statens omförhandling av deras innehållsliga, ideologiska och finansiella villkor kännbar. Någon har redan dukat under; det statsbidrag som blivit deras födkrok blev också deras död. De allra flesta kan tills vidare fortsätta att utföra ett vardagsarbete för demokrati, frihet och välfärd genom att erbjuda människor:
• Former för motstånd och påverkan
• Bildning om det egna jaget, andra, världen och livet i stort
• Gemensamma engagemang för det som upplevs roligt och viktigt
• Representation i organ vid sidan av den representativa demokratin
• Delaktighet och inkludering i sammanhang utanför familjen

Instinktivt bär det en emot att se hur denna infrastruktur skärs ned. Alldeles särskilt i en tid när det sker en global tillbakagång av demokratisering i allmänhet och civilsamhällets frihet i synnerhet. Det gör ont hos alla oss som stolta bär och när just organisationernas
integrerande och inkluderande funktion. Likt seismografer registrerar de långt före andra och bekämpar de krafter och känslor som segregerar, polariserar och överger människor i utanförskap. Rotade i sina humanistiska värden trotsar de en tidsanda av rädsla, oro, vantrivsel, bitterhet, ilska och oförsonlighet.

Men hur motvilligt det än kan kännas måste i ärlighetens namn frågan ändå ställas om det trots allt kan finnas en poäng med
regeringens nya civilsamhällspolitik i att den tvingar givarorganisationer att ompröva sitt existensberättigande eller i varje fall sitt skattemedelsberoende med åtföljande politiska
styrning. Frågorna är inte nya och många försöker nu besvara dem: Vad är vår organisation villig att betala för friheten från staten? Och vilka andra kan täcka de olika kostnaderna?

Är då trenden att bryta ett gammalt samhällskontrakt och gå tillbaka till ett nygammalt samhällsskede med en renässans för givande, egeninsatser, filantropi och privata donationer? Där ideella organisationer – efter att en gång börjat med att möta människors behov, därefter delat ansvaret med stat och kommun, sedan kompletterat den offentliga sektorn – själva åter får garantera verksamheterna.

Gåvomentaliteten – där människor känner sig beredda att ge för att verksamheten ska fortleva – rymmer förvisso någonting fint; att känna glädje, mening och rentav välsignelse i att ge av sina resurser ”utan tanke på belöning”, för att citera den gamla
scoutlagen.

Samtidigt vet vi vilka som sannolikt skulle missgynnas mest av minskat offentligt stöd till givarorganisationer: de redan resurssvaga. Att av ideologiska skäl försvaga det svenska civilsamhällets organisationer är att undergräva en internationellt
sett framgångsrik och kostnadseffektiv samhällsmodell där ideella, privata och offentliga insatser förtroendefullt samverkar för att utveckla välfärd, jämlikhet, frihet, delaktighet, demokrati…

Om Erik Amnå
Erik professor emeritus i statskunskap vid Örebro universitet