”Vi lever i dystra tider. Aldrig har världen varit så här mörk. En tung samtid. En av våra värsta tidsperioder, med pandemin, sen lågkonjunktur och så kom kriget på det”. Känns det igen? Visst, saker är fruktansvärda. Men det är knappast första gången det sker. Och inte heller är det ju för oss i globala nord, eller västvärlden, som det är värst. Låt oss skapa oss perspektiv.
Att först nu nämna krig som en orsak till varför saker är som är de är, säger något om vilka vi är. För många av oss har krig varit närvarande i våra liv i Sverige långt innan Ryssland, Ukraina, Israel och Palestina dominerade de svenska nyheterna. Att uppfatta kriget som något nytt som påverkar oss är på ett vis ett privilegium för de av oss som varit lyckligt lottade i avsaknaden av krig. Och vad händer med det offentliga samtalet, den politiska retoriken, de förtroliga dialogerna, där fröna till givande ska planteras och tillåtas gro, om en part helt missar den andres perspektiv, schabblar bort hens erfarenheter och förbiser personliga incitament för givande? Vi kommer att missa att ta tillvara någon annans engagemang och potentiella givande, och därmed vår chans att påverka och göra gott. För att vi brustit i mångfaldsperspektivet, och utan intention bara utgått från oss själva. För, vad är vår bild av vem som är en finansiär?
Har vi gjort upp med vår historia?
Länge sedan är den tid då vi i globala nord jobbade med bistånd som en slags välgörenhet från ett ”vi” till ett ”dem”. Många är vi som välkomnade Läkare Utan Gränser Norges kampanjfilm som tog itu med white savourism och på ett ärligt och transparent sätt visade på brister och hinder som funnits och fortfarande finns in branschen.
Det handlar om att vi måste syna oss själva, titta inåt, förstå vår position och vårt arv, och göra den ibland smärtsamma analysen att vi inte är centrum, trots vår goda vilja. Att öppna för den mångfald som redan finns och skapa en bred representation av personer som är en del av vi:et. Här handlar det alltså om att med intention verkligen utgå från oss själva, för att få syn på vilka bilder, berättelser, perspektiv och erfarenheter som saknas hos oss för att vi ska kunna vara relevanta för fler. Med en breddad pool av aktörer inom branschen, kommer vi också att nå en bredare grupp av givare, med en diversifierad koppling till hela världens behov. För, vad är vår bild av vem som är en samarbetspartner?
Är alla pengar bra pengar?
Bygga sitt personliga varumärke med likeable content på instagram, eller tänk att gå så långt som att börja trenda på TikTok! Anledningarna till givande är många, kanske ter sig några mer rimliga än andra. Men en sak är säker, givandet har blivit personligt, och det är vårt ansvar som aktörer i sektorn att ta tillvara den möjligheten som kommer med personers vilja att ge, också för egen vinnings skull. Det är inom den ideella sektorn som i andra branscher; mångfald och inkludering kommer inte automatiskt, och därför kan vi inte heller tro att vinningarna från det ska komma till oss utan ansträngning. Men med modet att våga syna oss själva för att se vad vi saknar, medvetet bredda vår blick för att förstå andras incitament, och öppenhjärtigt välkomna fler grunder för givande kan vi möjliggöra ett engagerat och generöst 2024!
Om Aygül Lale Kabaca
Aygül är jämlikhetsexpert och VD på Make Equal Culture and Performance. Vid sidan av det uppdraget är hon även styrelseledamot i Amnesty International Sverige och innehar en M.A. International Educational Development & Human Rights från Columbia University. Hon är även medlem i juryn för Stenbeckspriset.
Här hittar du hela Trendrapporten
