Pengabrist driver innovation i UNHCR – varför inte i insamlingsbranschen?

När jag blev generalsekreterare på Sverige för UNHCR för ett par år sedan hade jag tillbringat hela min tidigare karriär i mediabranschen och påtagligt känt följderna av en kollapsande affärsmodell. Föga anade jag att omställningen i mediabranschen skulle framstå som lyxproblem när jag insåg under vilka förhållanden UNHCR bedriver sitt uppdrag.

Jag hade ingen aning om att en FN-organisation med det tvingande uppdraget att hjälpa och skydda alla flyktingar så länge som de är på flykt (idag i snitt 17 år), inte fick mer än någon procent av sin budget täckt av FN.  Att ansvara för 80 miljoner människor på flykt och att finansiera det mer eller mindre ur hand i mun där insamlingen startar på noll när året börjar, är förstås egentligen ett omöjligt uppdrag.

Tänk att ta hand om en ”glömd” flyktingsituation där medias strålkastare för länge sedan slocknat och finansieringen motsvarar mindre än 20 procent av behoven. UNHCR:s resursbrist kan göra mig galen, särskilt när jag tänker på hur lätt världen skulle kunna omprioritera så att alla människor på flykt får en mer värdig tillvaro. Bara 40 miljarder kronor återstår för att fylla det årliga gapet till de beräknade kostnaderna på en bit över 80 miljarder kronor. För hela världen, eller åtminstone de rikare staterna, att dela på. Det borde kunna ordnas i morgon.

UNHCR:s resursbrist kan göra mig galen, särskilt när jag tänker på hur lätt världen skulle kunna omprioritera så att alla människor på flykt får en mer värdig tillvaro.

Men samtidigt är det tydligt att resursbristen inte är helt av ondo. Den driver nämligen innovation och UNHCR ligger i framkant med digitala verktyg och techinnovationer som effektiviserar och ger kvalitet. 90 procent av flyktingarna i Jordanien har fått sin identitet registrerad med hjälp av ögonscanning. När de som har rätt till kontantstöd vill hämta ut sina pengar kan de gå till bankomater som läser av deras iris. De slipper hålla reda på koder och fysiska id-handlingar som kan stjälas och UNHCR säkrar att rätt personer får hjälp.

På plats i Amman följde jag UNHCR:s hjälptelefon där ett tiotal medarbetare tog emot tusentals samtal om dagen, samtal som registrerades digitalt efter ärende och där även alla som la på luren innan de kom fram ringdes upp samma dag för att säkerställa att de lagt på frivilligt. Och då garanterades ändå svar inom 30 sekunder (se där något för svenska kundtjänster att lära av.) UNHCR driver flyktingläger nästan enbart med solenergi (sparar inte bara miljön utan även pengar när dieselinköpen upphör), renar vatten och startar data- och teknikskolor för flickor.

Även i insamlingsbranschen är resurserna knappa. Vi snålar och sparar och med ögonen på våra adminkostnader avstår vi från investeringar som vore självklara i företag för att öka tillväxten. Frågan är om avsaknaden av pengar gör oss lika innovativa som UNHCR? Jag tror inte det. För givarna gissar jag att vi framstår som en skog av varumärken med budskap och kommunikation som är till förväxling lika och som förändras ganska lite genom åren.

UNHCR:s innovationer inspirerar mig mycket och jag har ambitionen att ta hem det drivet till vår svenska marknad. Vi på Sverige för UNHCR ska våga kasta oss ut, göra fel ibland, lära oss mer och hitta helt nya sätt.

Så om du en dag ser ett ”misslyckat” utspel från oss, en kampanj som verkar kalkonartad eller till och med ett litet fiasko: just då kanske vi firar på vårt kontor. Firar att vi har tagit ännu ett steg som lär oss och gör oss till en modern organisation i framkant som driver utveckling i ställer för att apa efter.

Åsa Widell, generalsekreterare, Sverige för UNHCR