En debattartikel i DN den 8 februari, av Handelshögskolans rektor Lars Strannegård, som lyfter fram förhoppningen att Sveriges regering under 2020-talet bör sporra människors vilja till filantropi har fått mycket uppmärksamhet och en del kritik. Det är en viktig debatt menar vi på Giva Sverige men den behöver föras med öppenhet och utifrån den kunskap och forskning som finns tillgänglig, inte bara utifrån ideologiska eller partipolitiska förtecken. Att ta tillvara, uppmuntra och kanalisera människors engagemang på olika sätt är avgörande för en stark demokrati. Gåvogivandet, stort som smått, är ett sådant engagemang.
Strannegårds artikel uppmuntrar en ökad grupp förmögna privatpersoner att ta större samhälleligt ansvar och använder den amerikanska filantropiska kulturen som modell. Han belyser att det i USA finns ett stort socialt tryck för förmögna personer att ägna sig åt filantropi, något som till stor del saknar kulturell förankring i Sverige. Strannegård påpekar även vikten av en diversifierad finansiering och ett minskat beroende av enskilda aktörer. Han får dock mothugg i en replik av Per Sundgren på Stiftelsen Jämlikhetsfonden och Enna Gerin på det fackliga idéinstitutet Katalys när han pekar ut växande samhällsklyftor som en möjliggörare för ökad filantropi. I sin replik benämner de att de inte ser några problem med att rika donerar och engagerar sig i allmännyttiga ändamål men att de ökade klyftorna bör ses som ett problem och inte en möjlighet. Det är enligt dem att börja i fel ände att prata om ökade klyftor som en möjligheterna för filantropi som en av orsakerna till underfinansiering av allmänna intressen. Liknande resonemang förs av Jenny Wennberg på Aftonbladets ledarsida.
I ytterligare en replik från Pontus Braunerhjelm på Entreprenörskapsforum ges ett tredje perspektiv som belyser filantropin som ett allt viktigare komplement till offentlig finansiering. Braunerhjelm belyser filantropins möjlighet att verka som instrument att bidra till lösningar på komplexa samhällsproblem och ett uttryck för engagemang. Att ge en gåva till en insamlingskampanj är en form av folkfilantropi. Han påpekar att stora givare däremot ofta har större riskbenägenhet och längre tidshorisont vilket kan vara en unik möjlighet bidra till innovativa lösningar och utmana befintliga strukturer. Och på Svenska Dagbladets ledarsida lyfter även Tove Lifvendal möjligheterna med för samhällsutveckling med ett ökat filantropiskt engagemang.
Giva Sverige menar att det behövs en politik för att möta människors engagemang där det är idag, oavsett om det är en mindre gåva eller en större donation. Världen förändras snabbt och så även sättet som människor uttrycker sitt engagemang. Men de svenska partierna och andra samhällsaktörer är i hög grad fast i ett polariserat och förlegat förhållningssätt som saknar relevans. Idag kan människors engagemang ta sig uttryck på helt andra sätt än genom medlemskap eller frivilligarbete. Greta Thunberg engagerar miljontals människor utan att ha bildat en förening, och vem som helst kan starta en insamling på Facebook eller swisha 20 kronor på väg till jobbet. Med en stark polarisering nationellt och internationellt behöver både civilsamhällets och akademiska institutioners handlingsutrymme och oberoende stärkas. En breddad finansiering är centralt för att uppnå detta.
Ideella organisationer i Sverige har under de senaste 20 åren i allt högre grad lyckats engagera den breda allmänheten för sina ändamål och motiverat till gåvogivande. Giva Sveriges data visar att 6 av 10 svenskar säger att de har gett en gåva det senaste halvåret och närmare hälften av dem ger regelbundet till en eller flera organisationer. Under 2018 bidrog allmänheten, stiftelser och företag med närmare 8,8 miljarder kronor och av detta utgör det folkliga givandet drygt 65 procent. Prognosen för 2019 visar på en liten men fortsatt ökning och det är allmänheten som för andra året i rad står för denna.
Däremot lyser fortfarande de stora donationerna från privatpersoner med sin frånvaro. Ett av de främsta skälen till att människor ger en gåva är att någon frågar. Utöver politiska åtgärder är det därför viktigt att ideella organisationer har kompetens att möta och bemöta förmögna personer som vill engagera sig. Detta så att den erfarenhet, kunskap och de visioner som finns inom ideell sektor bidrar till att frigöra den potential för långsiktiga och mer riskbenägna satsningar som filantroper kan bidra med, i linje med Pontus Braunerhjelms resonemang. Att stärka denna kompetens är självklart ett område och uppdrag för oss som branschorganisation.
Det behöver inte finnas någon motsättning mellan välfärd och gåvogivande. Sverige är på många sätt unikt då vi både har en stark vilja att genom skatt ge stöd till de offentliga utgifterna som krävs för att upprätthålla välfärdssamhället och en vilja att bidra genom gåvor. Tvärtom är både det folkliga och det filantropiska givandet ett starkt komplement till detta och en nyckel till mångfalden i det engagemang som säkrar välfärden och bidrar till en demokratisk samhällsutveckling. Det är dags att värdera givandet som det engagemang som det i grund och botten är. Att ge en gåva är också att engagera sig. Oavsett om den är stor eller liten.
Charlotte Rydh
Generalsekreterare, Giva Sverige
Länkar till inlägg och artiklar:
”När inkomstskillnaderna växer ökar också intresset för filantropi” – Lars Strannegård
”En ideologisk attack på den svenska välfärdsmodellen”- Per Sundgren, Enna Gerin
”Filantropin allt viktigare som komplement till offentlig finansiering”- Pontus Braunerhjelm
