Civilsamhället står mitt i ett skifte som påverkar både vår finansiering och vår legitimitet. Ekonomin har stabiliserats, men många hushåll och företag är fortfarande i återhämtning. Samtidigt minskar biståndsnivåerna och argumenten handlar allt oftare om tvivel på effekten av vårt arbete, inte bara om budget.
Om den bilden får fäste riskerar den att påverka hela sektorn: människors vilja att engagera sig, att ge och att lita på att ideella insatser faktiskt gör skillnad. Det är ett långsiktigt större hot än själva nedskärningarna.
Konkurrens räcker inte, vi behöver kollektiva muskler
Konkurrens driver utveckling. Utan Pepsi hade Coca-Cola aldrig pressats att bli så starka som de är i dag. Och visst utvecklas vi när vi försöker nå givarnas uppmärksamhet. Men civilsamhället fungerar inte som en vanlig marknad. Vi konkurrerar om resurser men delar på samma förtroende. Om en aktör hamnar i blåsväder påverkar det fler än den själv. Det gör att konkurrens inte längre kan vara vår enda innovationsmotor. Trycket är för stort och förändringen för snabb. Vi behöver komplettera med något annat: ett medvetet och strukturerat samarbete.
Innovationstakten pressar oss, men öppnar nya möjligheter
Teknikutvecklingen går snabbare än vad många organisationer har kapacitet att hantera. Systemkostnaderna är höga, kompetensbristen är tydlig och vi lägger tid på att uppfinna samma lösningar om och om igen. Det är ineffektivt och i längden ohållbart.
Här finns stort outnyttjat utrymme för gemensamma steg framåt. Det kan handla om delade digitala plattformar för administration och gåvohantering, gemensamma datapooler som ger överblick över givarbeteenden, delade tekniska funktioner eller samproduktion av innehåll och kampanjformat. Vi skulle också kunna gå ihop i gemensamma upphandlingar och få system som faktiskt är anpassade för vår sektor.
I dag fastnar samtalet om kvalitet dessutom alltför ofta i administrationskostnader, trots att det säger väldigt lite om vilken faktisk förändring en organisation skapar. Här behöver vi hitta enklare och mer igenkännbara sätt att visa resultat. Sådant som snabbt ger givaren en bild av vilket område en organisation arbetar inom, vilken typ av insatser man gör och vilka resultat man nått. Det handlar inte om att jämföra organisationer, utan om att göra det lättare att förstå värdet av en gåva.
Framtiden kräver att vi tänker större än våra egna ramar
Givarna bryr sig inte om våra interna strukturer eller hur vi delar upp kostnader. De bryr sig om vad deras gåva åstadkommer. För att möta det behöver vi mer än nya kampanjer. Vi behöver en gemensam infrastruktur som inte bara gör oss effektivare utan som gör det lätt att ge, lätt att förstå och lätt att lita på civilsamhället.
Det här är en möjlighet, inte bara ett problem. Om vi slutar bygga allt var för sig och i stället skapar gemensamma verktyg, gemensamma system och mer begripliga sätt att visa resultat, kan civilsamhället bli både snabbare, tryggare och mer relevant.
I en tid av osäkerhet har civilsamhället ett val. Antingen försöker vi hantera trycket var och en för sig, eller så använder vi det som drivkraft för att bygga gemensamma lösningar. Om vi väljer det senare; gemensamma system, gemensamma standarder för resultat och en gemensam infrastruktur för givande. Då kan vi både stärka människors förtroende och skapa bättre förutsättningar för framtidens givande.
Ted Henningsson, chef för marknad och insamling på Operation Smile
