Krönika i Patos, 15 april 2024
I en värld där varje svep på skärmen avslöjar en ny kris, står dagens unga generation vid en skarp vändpunkt. De växer upp i skuggan av ett samhälle som präglas av en blandning av teknologiska mirakel och klimatmässiga katastrofer, där framtiden ter sig både oändligt lovande och djupt oroande. De ser världen brinna, i överförd bemärkelse och ibland bokstavligen, och frågar sig, med rättvisa, om deras röster ens når fram genom lågorna.
I Ungdomsbarometers generationsrapport 2024 kartläggs denna generations tillstånd – en generation hypermedveten om sin egen potentiella makt men samtidigt förvirrad över hur den kan kanaliseras. Det är en generation som inte bara ifrågasätter de befintliga strukturerna för samhällsengagemang, utan också aktivt utforskar nya former för att uttrycka sin vilja och påverka. I min roll som ordförande för LSU, en organisation som samlar Sveriges barn- och ungdomsorganisationer, bevittnar jag en växande frustration över klyftan mellan de förväntningar myndigheter och den vuxna världen har på ungas engagemang, och de verkligen efterfrågade och behövda uttrycksformerna av dagens unga. Trots en digital närvaro som aldrig förr, känner sig Generation Z och A ofta avskärmad från de traditionella banorna av samhällsengagemang.
Nu står civilsamhället inför ett kritiskt uppdrag: att bygga broar över klyftan av desillusion och att omvandla hopplöshet till hopp. Vår uppgift är att skapa lustfyllda miljöer med låga trösklar där ungas röster inte bara hörs utan även formar samhällets diskurser, byggda på deras villkor och premisser. Där meningsfulla sammanhang byggs och människor får möjlighet att växa.
Denna strävan mot en framtidssäkrad engagemangsform måste dock navigera genom ett splittrat landskap av byråkratisering, professionalisering, politiska krav och försämrade förutsättningar som ofta går i motsatt riktning. I takt med att ungdomsrörelsen omprövar och anpassar sina former för organisering och engagemang, för att bättre spegla ungas önskemål och livsstilar, möts den av en vuxenledd byråkratisering som tycks stå i direkt kontrast till dessa ideal. Denna motsättning mellan en förnyelse från gräsrötterna och toppstyrda direktiv utgör en av de största utmaningarna för att realisera verkligt ungdomsledd organisering.
Om vi inte lyckas integrera dessa unga i samhällsbyggandet, riskerar vi att skapa en framtid där klyftan mellan individ och samhälle blir oöverstiglig.
Kostnaden för att inte hörsamma dessa behov är inte bara förlorade möjligheter för en generation som har mycket att erbjuda. Det är en ökad känsla av maktlöshet och en fortsatt erosion av förtroendet för de institutioner som ska representera dem. Om vi inte lyckas integrera dessa unga i samhällsbyggandet, riskerar vi att skapa en framtid där klyftan mellan individ och samhälle blir oöverstiglig.
Men detta scenario är inte oundvikligt. Politiken behöver motstå sig frestelsen att alltmer diktera hur organisering bör se ut. Genom att aktivt arbeta för att inkludera ungas röster och idéer i vårt gemensamma sökande efter lösningar, kan civilsamhället spela en avgörande roll i att forma en framtid där hopp omvandlas till handling. Vi kan och måste vara katalysatorn för denna förändring, genom att erbjuda meningsfulla plattformar för dialog och deltagande som känns relevanta och meningsfulla för en generation som ställer helt andra krav.
Det kräver en förnyelse av vårt engagemang och våra metoder, en ödmjukhet inför uppgiften att förstå en generation som lever med en fot i den digitala världen och den andra i en alltmer osäker framtid. Men möjligheterna – att väcka nytt hopp, att inspirera till verklig förändring, att se en ung generation ta rodret i att forma vår värld – är oändliga.
I skuggan av framtidens osäkerheter skimrar ett hopp. Det är här, i mötet mellan politikens nyfikenhet, ungas behov och ambitioner och civilsamhällets meningsskapande och kapacitet att förnya sig, som vi kan lägga grunden för en stark framtida demokrati.
/Noura Berrouba, ordförande för Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer