Civilsamhällets Nobelpris

Dr Dennis Mukwege fick Nobels fredspris 2018. För ett arbete som han ägnat sig åt helhjärtat i över 20 år – att operera och rehabilitera kvinnor som utsatts för våldtäkter i krigets Kongo. Under hela denna period och långt dessförinnan har de idéburna organisationerna PMU och Läkarmissionen funnits på plats. Ett svenskt engagemang som stöttat, mobiliserat och varit förutsättningen för hela Panzisjukhuset.

Hur har man hållit ut så länge i sitt engagemang?
-Jag tror att det här är en särskild typ av aktör, säger Niclas Lindgren, direktor för PMU. Trosbaserade aktörer som kyrkan står i relationer som är långsiktiga, inte bara i projektstöd. Ibland går det jättebra och ibland mindre bra. Men, man ger inte upp, därför att det finns en tradition av att vara uthållig. Svensk pingstmission började arbeta i Kongo redan 1921.

– Det är många givare som har hört av sig genom åren och specifikt har velat stödja Panzisjukhuset, säger Läkarmissionens generalsekreterare, Lars Arrhenius. Det handlar mycket om att Dr Mukwege varit med sedan starten och hela tiden varit drivande. Han har aldrig gett upp. Trots hot, mordförsök och motstånd, så har han stått kvar. Det har varit förtroendeingivande för våra givare. Han har aldrig gett upp hoppet om fred i Kongo. Då gör inte våra givare det heller.

Troget stöd
Det har funnits ett enormt engagemang för Kongo helt sedan man först började arbeta där.
Svensk pingstmission startade den kongolesiska pingströrelsen CEPAC med Dennis Mukweges pappa som den förste föreståndaren. Hans son fanns med i arbetet, men han ville kunna hjälpa mer. Han ville bli läkare. Han utbildade sig både Kongo och Frankrike med ekonomiskt stöd från Sverige.
PMU och Läkarmissionen har stöttat Panzisjukhuset och Dr Mukweges arbete helt sedan starten.  Det var de som finansierade bygget av Panzisjukhuset 1998 med stort bistånd från SIDA.

– Det var ganska fantastiskt att SIDA ställde upp med så stora medel för att bygga sjukhuset mitt under brinnande krig, säger Niclas Lindgren. Men, människorna vågade sig inte upp i bergen till det dåvarande sjukhuset i Lemera. Det var alldeles för farligt. Och att bygga ett nytt sjukhus nere i Bukavu var enda sättet att garantera att den utsatta befolkningen fick tillgång till vård.

Garanterar driften
Och idag, 20 år senare är det Läkarmissionen som står för grunddrift av Panzisjukhuset som, förutom att tillhandahålla kirurgisk vård, också är också ett regionsjukhus dit människor remitteras för behandling av olika sjukdomar.
PMU ger driftstöd till den avdelning där kvinnor som utsatts för sexuellt våld vårdas. Förutom akut kirurgisk vård tillhandahåller Panzisjukhuset också eftervård, samt behandling av fistlar och förlossningsskador.
– Kvinnorna får många gånger inte komma tillbaka hem efter en våldtäkt, säger Niclas Lindgren. De är bortkörda och ännu värre är det om de fått barn till följd av våldtäkten. Många av kvinnorna kan inte läsa, inte skriva och de har ingen inkomst. Vi stöder därför också den eftervård som hjälper dem att komma igång med studier, arbete och ett nytt liv efter traumat. Vi stöder även förebyggande arbete, till exempel genom utbildning bland män, om mansroller och -ideal, och om att det aldrig är OK att använda våld.

Handlar om att ta ansvar
Det finns många givare som vill göra projekt, men då måste de basala strukturerna finnas på plats. Det handlar om att ta ansvar menar PMU och Läkarmissionen.
– Vi har samlat in över 64 miljoner kronor genom åren till Panzisjukhuset, säger Lars Arrhenius. Det är ovanligt med ett så regelbundet stöd och att man som organisation står för grunddriften. Men, Panzisjukhuset skulle inte finnas utan vårt stöd. Det finns många organisationer från olika delar av världen som kommer och går och som stöttat olika projekt. Men, det måste finnas en stadig aktör i botten som garanterar att sjukhuset finns kvar. Och i det här fallet är det vi.
I ett land som Kongo, där systemet är helt korrupt är det inte staten som tillhandahåller den vård som befolkningen behöver.
Rörelsen CEPAC driver exempelvis idag 25 sjukhus och 150 kliniker i östra Kongo, samt 1 500 skolor. Pingströrelsen och katolska kyrkan står för lejonparten av all sjukvård i Kongo.
Man måste lita till civilsamhället och omvärlden.

Stolthet och kraft
– Civilsamhället är en jättekraft i Kongo, säger Niclas Lindgren.  Där finns en stark kvinnorörelse och vi från Sverige får vara med och ge röst åt den internationellt.
– Det finns en stor förväntan om förändring i landet, säger Lars Arrhenius. Dr Mukwege talar aldrig om sig själv. Han talar alltid om kvinnorna och om barnen och de drabbade kvinnorna vet att Mukwege för deras talan och de ser Nobelpriset också som sitt eget pris och vet att deras situation lyfts internationellt.
– Det finns en enorm stolthet bland civilbefolkningen och bland kvinnorna över Mukwege, säger Niclas Lindgren. Men, det politiska etablissemanget vill inte ha med honom att göra.
– Dr Mukwege ses som ett hot mot dem, eftersom han säger som det är. Han berättar hur befolkningen, och särskilt kvinnorna, behandlas och på grund av det är han utsatt från politiskt håll.

Fortsatt stöd behövs
Varken PMU eller Läkarmissionen ser att de skulle kunna avbryta sitt stöd, eller att Panzisjukhuset skulle kunna bära sina egna kostnader, inom en överskådlig framtid.
Så länge landet har ständiga strider om värdefulla naturtillgångar som diamanter, guld och kobolt, så finns det alltid intressen som ser till att systemen förblir korrupta och att strider är igång.
Och det är människorna som lider. Ett sjukhus som Panzi i det fattiga Bukavu kan inte leva på patientavgifter.
-Men vi står kvar, säger både Niclas Lindgren och Lars Arrhenius. Vi står fasta och uthålliga tills vi ser en förändring för befolkningen.

Text: Malin Ekelund