Om inte vi tror på en bättre värld – vem ska då göra det?

Idag träffade jag föreningen ”Kooperativa vänner”. Det var en ny bekantskap, som visade sig bestå av kunniga entusiaster med intresse för kooperativt företagande, historia och värderingar. Jag var inbjuden för att prata om världens största kooperativa biståndsorganisation – jo, det är faktiskt We Effect. Det blev ett väldigt trevligt möte.

När jag hade pratat färdigt och svarat på några frågor blev det tydligt att många i rummet hade en gammal relation till den organisation jag idag företräder. Någon hade åkt med på en resa till Uganda… en annan hade arbetet i Vietnam… en tredje hade jobbat på vårt huvudkontor och ytterligare någon var väldigt engagerad i kampanjen Världens Barn, där We Effect är medlemmar.

Gemensamt för alla jag pratade med var att de på olika sätt uttryckte en samfälld, kooperativ, värdegrund. I den här samlingen behövde jag inte förklara varför We Effect jobbar med lokala partnerorganisationer; här var det självklart att vi stödjer människors organisering – för det är bara tillsammans som människor kan växa och skaffa verktyg att själva ta sig ur fattigdom.

Flera nämnde den gamla devisen hjälp till självhjälp.

Men så var det en man som berättade att han hade fått vårt insamlingsbrev på posten. Och att han inte tyckte att det kändes riktigt bra. För i brevet lyfter vi fram en treårig kenyansk flicka som lever i fattigdom och som saknar flera grundläggande rättigheter. Bilden på flickan är besvärande; hon är nedstämd, kanske hungrig. Man ser att både hon och hennes familj har stora behov.

Mannen sa att han hade blivit förvånad. Han tyckte att insamlingsbrevet liknade alla andras; att vi inte längre var unika. Och att vi genom att kommunicera så här, inte visade vad vi står för.

Det var en jobbig kommentar. För i grunden har han rätt.

Jag vet att branschen pratar om vikten av behovskommunikation för att människor ska förstå varför de ska skänka pengar till våra insamlingar. För att människor ska känna, i hjärtat, att de både kan och bör bidra till att göra världen lite bättre.

Men jag undrar… tänk om det faktiskt är precis tvärtom.

Tänk om det är så att våra bilder och budskap istället bidrar till den tilltagande hopplöshet som så många ger uttryck för. För i praktiken kommunicerar vi att världen är för stor och komplicerad, så gör dig icke besvär, utan fokusera på att passivt lindra nöd… men inte till att stärka modiga och starka – kanske rentav leende? – människors kamp. Det är för svårt. För då förstår man inte att dessa människor behöver vårt stöd.

I vårt biståndsarbete utgår vi ifrån att alla människor har samma rättigheter… och att alla människor är egna subjekt som både vill och är kapabla att äga sin egen utveckling. Det som saknas är förutsättningar och resurser, inte vilja eller förmåga. Ingen väljer fattigdom.

Så vad skulle hända om vi gjorde det motsatta? Om alla biståndsorganisationer bestämde sig för att gemensamt lyfta alla starka människor och goda exempel som visar att förändring är möjlig. Och att vi samtidigt kliver ur våra silos, slutar konkurrera om givarna – och istället samlar in tillsammans…

Vad skulle hända? Och vad riskerar vi? Mer än att visa att människor är starkare tillsammans.

Anna Tibblin
Generalsekreterare, We Effect