Så ofta hör jag uttrycken i sektorn; ”statsministern nämnde oss inte i regeringsförklaringen”, ”vi måste erbjudas en plats vid bordet” eller ”dom har glömt civilsamhället”. Jag tror vi alla har tänkt den tanken och artikulerat meningar på mer eller mindre samma tema. Efter att ha hört tugget i 25 år av aktivt arbete i sektorn börjar jag fundera på om och varför.
Det första som slår mig är att när dom väl kommer ihåg oss så är det med vaga beskrivningar av hur viktigt det civila samhället är och hur många de engagerar. Vi är något lite diffust men viktigt. Jag tror att det egentligen är ganska enkelt. Sektorn är otydlig, inte för att vi är många och olika men för att vi helt enkelt inte tillräckligt tydligt formulerat vår roll eller våra roller. Vi är otydliga för att vi inte heller är tillräckligt relevanta i förhållande till de samhällsutmaningar vi står inför. Inte sällan är vi uppfyllda av vår egen föreställning om att vi kan göra saker bättre än andra, inte sällan oklart varför vi är bättre men bättre är vi.
Sektorn har kollektivt kämpat för att bevara och utveckla det system och samhälle som vi är uppväxta i. Samtidigt har det samhället genomgått genomgripande förändringar de senaste 30 åren. Djupare klyftor och ett allt större avstånd mellan marginaliserade grupper och välfärdens service. De familjeekonomiska transfereringssystemen har blivit allt mindre effektiva. Det finns en stark social gradient i allt från skola till vård. Den har alltid funnits där men idag är klyftorna djupare och fler är utanför under lång tid, kanske rent av en livstid.
I inledningen av covid 19-pandemin blev det tydligt. Trångbodda familjer i Järva kunde inte följa folkhälsomyndighetens rekommendationer. Inte för att de inte förstod men på grund av strukturella samhällsproblem. Medan Rädda Barnen och andra aktörer delade ut mat i området tryckte staden affischer på olika språk, allt för att flytta fokus från de strukturella problemen till individen.
Jag tror det är dags att släppa offerkoftan. Vi ska inte bevara det som varit men vara aktiva i att utveckla ett nytt samhälle. Vi har varit kollektivt dåliga på att etablera varaktigt stöd i utsatta områden. Genom att hugga i, utan att vänta på lov ska vi ta plats där vi behövs mest. Genom att vara generösa och inkluderande stödja lokala initiativ och stärka våra egna organisationer.
Genom att hugga i, utan att vänta på lov ska vi ta plats där vi behövs mest.
Möjligheterna finns där ute. Om vi vågar mäta effekt av vår verksamhet finns också finansieringen för den. Sociala investeringar och obligationer blir verklighet när en allt större del av vårt pensionskapital söker nya områden att investera i. Områden som inte bara maximerar avkastning men som gör skillnad för hela samhället. Det är en möjlighet vi ska utnyttja men det kräver förändringar som vi måste ta ansvar för gemensamt.
Låt oss släppa offerkoftan, sluta leta efter statens bekräftelse, låt oss göra vår grej – tillsammans, för att förändra utsikten för samhällets mest marginaliserade.
Ola Mattsson, chef Growth Hub, Rädda Barnen
