Charlotte Rydh. Foto Catarina Harling Juryn för Årets insamlare 2020 har i veckan haft det avgörande mötet för att besluta om finalisterna för utmärkelsen som delas ut på Insamlingsforum den 17 mars. Det var inte bara rekordmånga bidrag i år, bidragen kännetecknades generellt även av högre kvalitet och stor kreativitet, med ökade intäkter som följd. Många av bidragen visade på såväl organisationers som enskilda individers förmåga att ställa om, utveckla helt nya arbetssätt, prova andra kommunikationsformer eller gåvokanaler.
Så pandemin till trots med stora utmaningar att genomföra verksamhet utifrån ändamålet och med stor oro för minskade intäkter har civilsamhällets organisationer anpassat sig. Eller snarare, tagit till vara den innovativa kraft som finns i den ideella sektorns DNA. Det fick mig att återigen fundera på varför den tradition av innovation och snabbhet som finns i civilsamhället inte verkar uppfattas av omvärlden. Istället ses etablerade ideella organisationer ofta som långsamma och omständliga.
Finansieringen av utveckling och innovation i civilsamhället innebär nästan alltid att vi ska koka soppa på en spik. Alla finansiella resurser, oavsett om det är offentliga bidrag eller privata gåvor, ska gå till ”ändamålet”. Men vad ryms då i begreppet ”ändamål”? Ändamålsparagrafen är, och ska vara, bred för att ge utrymme för anpassning och förändring när samhällen förändras men det verkar finnas en outtalad idé både bland finansiärer, givare och internt i organisationerna att utveckling inte ingår i ändamålet. Alltså får inte pengar läggas på detta.
Så i ideella organisationer gäller det att med minsta möjliga resurser ändå vara innovativa, vilket ofta kan bidra till en stor kreativitet – precis som Åsa Widell, generalsekreterare på UNHCR, poängterade i en krönika i förra numret av Patos. Samtidigt innebär bristen på resurser, eller oviljan att vara med och finansiera utvecklingsarbete, att ideella organisationer blir förvaltare av gamla idéer. Då använder vi varken skattemedel eller gåvor på bästa sätt!
Prognoserna för insamlade medel under 2020 visar på en splittrad bild. För många organisationer har mobilisering av gamla och nya givare lyckats väl. För andra är det svårt att ha kapacitet att både ställa om verksamheter och bibehålla finansieringen. Det räcker inte med kreativitet och innovationskraft, det måste också finnas ett kapital att ta av eller få del av för att kunna ställa om. Och utmaningarna för olika grupper finns kvar – för de som drabbats av pandemin i form av inställd fritidsverksamhet, ökad utsatthet eller psykisk ohälsa.
Mod och anpassningsbarhet sammanfattade vår trendrapport inför 2020. Då fanns inte en pandemi i trendspaningen, men året som gått visar att ideella organisationer har varit både modiga och anpassningsbara, eller med ett modernt ord, agila.
Det är när vi är modiga och står upp för det vi tror på och samtidigt vågar och har möjlighet prova nya vägar som civilsamhället på riktigt kan bidra en positiv samhällsutveckling och en bättre värld. Låt oss fortsätta på den vägen även efter pandemin.
Och du, inom kort blir det offentligt vilka finalisterna i Årets insamlare är.
Charlotte Rydh, generalsekreterare på Giva Sverige
