Den här artikeln är ett utdrag ur Giva Sveriges trendrapport 2021.
Sommaren 2020 gjorde Global Bar Magazine en granskning av mångfalden inom biståndsorganisationer. Resultatet var nedslående, som högst var en av tio icke-vit i de granskade organisationerna. David Isaksson undersöker varför – och vad organisationerna konkret kan göra för att skapa verklig mångfald.
Att jämställdhet mellan könen är viktigt för civilsamhället, det är nog alla överens om. Men när någon börjar prata om etnisk mångfald då flackar desto fler med blicken. Och när uttrycket ”icke-vit” kommer upp på bordet har halva ledningsgruppen redan skruvat på sig flera varv. Ändå är etnisk mångfald en av de långsiktigt viktigaste frågorna för insamlingssverige. Men visst, den är jobbig, inte minst för alla som självklart är emot samtliga former av diskriminering, men som på sina kontor knappast har någon som inte är helvit, de inhyrda städarna undantagna.
Av Sveriges befolkning är idag ca 20 procent utrikesfödda och ytterligare en stor grupp har en eller två föräldrar som är det. I storstäderna är andelen ännu högre. Sommaren 2020 gjorde Global Bar Magazine en granskning av mångfalden inom styrelse och ledningsgrupp hos de tio störst insamlingsorganisationerna inom biståndet. Resultatet var nedslående. Av sammanlagt 138 styrelseledamöter var enbart 14 icke-vita, och av 92 personer i ledningsgrupperna var enbart fem icke-vita. Det betyder att endast åtta procent av de som styr våra största biståndsorganisationer är icke-vita. De svar vi fick på enkäterna var dessutom att de flesta organisationer saknade en tydlig strategi för hur de skulle öka mångfalden.
Vi gör alltid vår första bedömning av andra utifrån våra synintryck
Många anledningar att arbeta med etnisk och visuell mångfald
Vi gör alltid vår första bedömning av andra utifrån våra synintryck. Och det är en skillnad på hur personer med olika hudfärg blir bemötta, oavsett deras sociala och ekonomiska bakgrund i övrigt. En annan faktor är att organisationer som rymmer en mångfald blir bättre på att hantera kriser, utmaningar – och ta till sig möjligheter.
Ytterligare en anledning är krasst marknadsmässig. Mångfaldssverige utgör en gigantisk målgrupp som väntar på att upptäckas. Här finns närmare trettio procent av Sveriges befolkning, i många fall människor som är beredda att göra stora uppoffringar för att skicka hem pengar till familjemedlemmar i sina gamla hemländer, det som kallas remitteringar. Om de kan förmås att ge bara en lite del av dessa pengar till en vanlig insamlingsorganisation … Ja, ni fattar.
Men om ”vanliga” insamlingsorganisationer inte fattar så är det sannolikt bara en tidsfråga innan vi kommer att få se nya insamlingsaktörer som förstår hur man riktar sig till andra målgrupper än vita kvinnor i 40-årsåldern.
Och det är här den egna mångfalden kommer in. Trovärdigheten.
Hur gör man då för att komma längre än till de vackra orden i mångfaldsplanen? För vår artikelserie intervjuade jag Gufran Al-Nadaf, rektor för diplomatprogrammet vid UD. Hon berättade om hur hon var ute hos niondeklassare i förorten och berättade om vad diplomati är. Kanske gjorde det faktum att hon, en svensk, född i Bukarest av iransk-irakiska föräldrar, nått statusyrket ambassadör att flera unga insåg att det faktiskt fanns en möjlighet – också för dem. Så varför inte börja där? När pandemin släppt greppet borde alla insamlingschefer sätta upp Rosengård, Alby och Angered på listan över tjänsteresor. Bon voyage!
David Isaksson, journalist och författare samt chefredaktör för Global Bar Magazine
