Charlotte Rydh Det är nu halvlek i Sveriges ordförandeskap i EU och förra veckan samlades styrelsen för EFA, European Fundraising Association, i Stockholm. Inte för att det på något sätt hade ett samband eller innebar några möten med politiker. Tvärtom handlade en stor del av mötet just om utmaningen både för EFA och de nationella medlemsorganisationerna att få genomslag på EU-nivå i frågor som har inverkan på fundraising och givande, vilket i förlängningen har betydelse för civilsamhällets möjlighet till bred och långsiktig finansiering.
Ett liknande samtal om svårigheterna för det breda civilsamhället att kunna påverka på EU-nivå pågår också i Sverige. Tack vare det svenska ordförandeskapet har vi på Giva Sverige samlats tillsammans med Coompanion, Fremia, Svenska Kyrkan och Sveriges Stadsmissioner för att diskutera gemensamma intressen och frågor i relation till EU. I våra samtal blir det uppenbart att stora delar av civilsamhället i Sverige inte har ett självklart forum för påverkan i Bryssel.
Den ”svenska modellen” med dialog och samförstånd mellan arbetsmarknadens parter har ofta stora fördelar och innebär också att vi i Sverige utvecklat en tradition av att bejaka egenåtgärder och självreglering i stället för lagstiftning. Men det blir en utmaning på EU-nivå när bara arbetsmarknadens parter har en gräddfil in i samtalen. Detta får i förlängningen konsekvenser eftersom frågor som behandlas på EU-nivå tolkas in i svensk lag och när inte hela samhället representeras tappas viktiga perspektiv bort som sedan påverkar ideella organisationers möjligheter att verka.
Ett exempel är ePrivacy, ett regelverk för digital marknadsföring som ska komplettera dataskyddsförordningen, och som i grunden har för avsikt att reglera kommersiella aktörers behandling av personuppgifter och kontakt med konsumenter men som kan få avgörande konsekvenser för hur organisationer får kommunicera med intressenter och givare. Nära kopplat till detta är också ett nytt samtyckeskrav för politisk kommunikation som skulle kunna bli ett första steg mot att, oavsiktligt, begränsa möjligheten för organisationer att driva olika frågor. Ett annat exempel är regleringar mot penningtvätt och finansiering av terrorism där det är kritiskt för civilsamhällets organisationer att deras verklighet tas i beaktande vid utformning av lagstiftningen som sedan tolkas av olika samhällsaktörer.
Avsaknaden av en bred representation av civilsamhällesparter såväl på EU-nivå som i Sverige innebär att svårtolkade lagar implementeras med bristfällig kunskap och förståelse för civilsamhällets organisering och verksamhetsformer. En möjlig väg är att staten tar ett större ansvar för att säkerställa att nya lagar och regleringar inte får oväntade konsekvenser genom dialog med berörda parter. Men ännu bättre är om civilsamhället får en plats vid bordet i EU när lagarna utformas!
I det här numret av Patos finns flera artiklar om civilsamhället och EU. Ylva Lundqvist Fridh trendspanar om hur vi kan skapa en social och inkluderande finansmarknad tillsammans, Mattias Grundström skriver en krönika om EUs hot mot den fria åsiktsbildningen och du får en guide till några frågor på EU-nivå som berör civilsamhällets organisationer.
Charlotte Rydh
Generalsekreterare
